ville endast framkasta hur svårt det är att finna något intressant samtalsämne, då man lefver så stilla och enformigt, som vi göra Far ut du och roa dig, min kära vän, oändligt gerna för mig. Jag håller dig inte hemma. Briljera, lys, visa dig allt hvad du förmår; inte mig emot. Dessa eviga pikar och insinuationer om ett ensligt och uppoffrande lif har jag hört så länge, att jag tröttnat derpå., Du gör mig orätt, svarade den unga frun saktmodigt; jag tvärtom värderar denna enslighet och finner trefnad deri. Gud gifve du kunde finna det så också. Ja, det är fon så trefligt. Det skall väl vara så sublimt att tala så der — eller hvad skall det vara det der? Åck, se der kommer Ernst! utropade Adele, för att gilva grefvens mulna lynne en annan riktning, och slippa svaret på den tvistiga frågan. Hon reste sig upp och, sträckande sig ut öfver gallret, nickade hon nedåt vagnen, som stannat vid trappan. De båda herrarne hoppade derur; med tillhjelp af den framskyndande Felix, och syntes ögonblicket derefter på balkongen. Den unge grefven kysste machinmessigt sin mors hand och helsade med en lätt bugning på fadren, som knappt besvarade den med en nick. Hans följeslagare bugade sig flera gånger högst siratligt, och ställde sig derefter att vrida på en al messingskulorna, som prydde gallret. Var så god, herr Lindgren!, sade srefvinnan vänligt, visande på en ledig stol midt emot sig. Den gamla berrn följde vinken och intog den anvista platsen under tystnad. Yar det mycket folk i kyrkan i dag ?n fråsade honom grefven. ÅA ja! svarade herr Lindgren. Kunde herrn möjligen hittat ett mera kort och intetsägande svar, mån tro? Herr Lindgren log endast, som det bästa sättet att bevisa detta, och gaf grefven derisenom mycket att fundera på öfver sättet att komma åt honom — ett bemödande, som dagigen sysselsatte grefvens tankår, men hvilket