röjde sig en likgiltighet, gränsande till försoffring. Det tunna håret föll oordnadt ned på hans fårade och mörka panna. De fordom så stora och sköna ögonen voro insjunkna och dimmiga. Dessa drag, så fina, så kungligt vackra då vi sist sågo honom, hade nu ett obehagligt utseende af den mest förfärande och vidunderliga ålderdom, utan att man dock bestämdt kunde afgöra, hvari detta vedervärdiga uttryck och denna ålderdom egentligen låg. Ett stycke derifrån satt hans hustru, ännu skön och intagande, ja kanske ännu mera skön än det outvecklade barnet var, som för sexton år sedan här första gången såg sitt hem. Hennes ljusa och älskvärda gestalt erbjöd den behagligaste kontrast emot grefvens nedböjda och mörka figur. Klädd i en randig musslinsrock och en liten enkel mössa af veka spetsar öfver sina glänsande lockar, satt hon sysselsatt med ett arbete, hvarpå hennes ögon hvilade. På båda sidor var hon omgifven af höga blommande orangeriväxter, som flätade sig in i balkongens gallerverk. Hennes lilla fot fördes då! och då sakta till meden. på gungstolen, hvari, hennes man hvilade, på ett sätt som bevisade, genom sin noggranna taktmessighet, att det var ett ålagdt arbete. j Nej, låt bli det def utropade han i hög och snisig ton, i det han kastade en vred blick på sin hustru och ryckte bort stolen ett godt! stycke. Hon såg ej upp och svarade ej; hon endast drog sin fot tillbaka och fortfor att arbeta. — Hvarför behagar du ej öppna din mun i; dag? frågade han åter i den retliga tonen af en, som gerna vill söka gräl. Hvad skall jag säga, min vän?, svarade) Adele mildt, i det hon med ett godt och lugnt leende lät arbetet hvila och såg upp på sin; man. ; Ja, inte vet jag det — om jag skulle säga dig det, så kunde jag ju så gerna underhålla samtalet på egen hand; något som jag i alla fall säkert vann på.n i Jag menade ej så, som du fattade det. Jag: