SMÅSAKER AF N. ) IX. BRÖDERNA. Olof tystnade och såg ned framför sig. Han visste ej hvad han skulle säga; ty han förstod icke mycket af detia brefs innehåll, mer än slutet, och något som nu sysselsatte hans tankar och kom hans hjerta att klappa af den första sorgliga rörelsen i hans lif. Ja, det der är visst mycket vackert, sade Anders slutligen och tog sig bakom örat, och rart utlagdt, det är det visst. Meningen är i alla fall, att du skall bli en bra karl, som förtjenar din mors välsignelse — det kan en då förstå, och det är någe, som en kan lägga på sinnet hvar en är. Men, far — det står liksom att — att grefven vore min — min far, sade Olof i dyster ton och med blossande kinder. Ja, herre Gud! det tror jag sannerligen att du har rätt i det, och kanske kan det vara dig till lycka här i tiden. Nej, fader Anders! utropade Olof häftigt, kastade brefvet ifrån sig, knäppte händerna hårdt om hans hals och dolde ansigtet i vecken af fosterfaderns rymliga vest. Nej, låt. mig vara en hederlig mans barn, som jag varit hittilldags. Mor! far! låt mig vara er son, som förr, och låt oss glömma det underliga och granna brefvet. Gerna för mig — vi skola ej tala derom dån, svarade Anders, rörd och glad, och Catharinas hand smekte sonens hufvud, hvarpå hennes tårar föllo. Ack, jag känner ingen annan far eller mor, än er, sade ynglingen i passionerad ton. Jag känner inget annat hem än detta, och jag vill aldrig, aldrig skiljas derifråny — och solen, som smög in genom det lilla fönstret, förklarade hans vackra ansigte och speglade sig i den purpur och de tårar, . som rörelsen fram) 8e A, B. M 154, 456, 158, 159, 164 och 162.