lix, med korslagda ben och armen kastad öfver ryggstödet, gapade med en nonchalant min upp i de sväfvande löfmassorna öfver sitt hufvud. Ja, det var visst en sällsam händelse, sade Felix, upptagande ett hvilande ämne, hvaröfver de båda funderat. Jag, för min del, vet knappast något mer obehagligt, som herr Lindgren säger, än att bli föremål för en sådan hämnd.n Tyst, tyst! afbröt David, höjande hufvudet och seende sig, med ogillande blickar, omkring. Hämnd! Hvem har sagt att det var på det sättet, som ni tror, kära Felix. Vid edra år, och då man sysselsätter sig med att läsa en hop romaner, så vill man gerna göra en sådan af de vanligaste händelser. Har man inte tusende gånger sett exempel på sjukdomar, häftiga förkylningar, som förändrat menniskor på ett förvånande sätt. Det gick ju så småningom, att herr grefven först ett år efter den der qvällen, som ni fäster sådan vigt vid, blef alldeles som han nu är. Nå, hvar och en tror som han behagar; mig qviltar det lika. Jag sade grefven mina misstankar, som ni vet, och att han delat dem, let syns bäst derpå, att han lät spana efter lalkullan, eller hvad hon var — en dårskap utt försöka, då ett halft år förgått. Alltsammans bara dumheter!, svarade David, oroligt. I alla fall så var det en fasligt peklaglig händelse — mycket, mycket heklaglig.n Useh! Den är så infam, att jag inte undrar på grefvens tråkiga iynne och alla förargliga nfall, ty...o Men ... men, min vän!, sade David med n hejdande hostning och en varnande blick uppåt höjden. Vi följa denna blick till den balkong, som kjuter ut öfver trappan. Der satt föremålet ör de båda tjenarnes samtal, den fordom så köna grefven, i en gungstol. En vid samnetsrock föll vårdslöst omkring hans resliga igur; han hvilade armarna mot stolens stöd, ch i hela hans ställning, de nedhängande hänlerna, det mot bröstet nedlutade hufvudet,