kallat derpå. Det lig något så stolt, så högsinnadt öfver denna panna och dessa ögon, att de båda makarna betraktade honom med förtjusta och lyckliga blickar. Och ändå tackar jag Gud! utropade han plötsligt, i det han reste sig upp och ilade fram till den förvånade Mara, som lutat sig mot den öppna dörrn och tyst betraktade scenen. Jal jag tackar Gud, att det är som det är, för nu så — så kan jag en gång få gifta mig med Maria. Säg, Maria, tycker du inte så också, och utan att lemna henne tid till ett svar, brunno kyss på kyss på hennes rosiga läppar, och för första gången rodnade flickan dervid. Då hördes ett hastigt buller utanför, som kom dem att lyfta upp sina hufvuden, och med armen omslutande den leende Maria, som lutade sitt ljuslockiga hufvud mot hans axel, såg Olof ut åt vägen. En låg och elegant promenadvagn for skyndsamt förbi. Der satt en spenslig, blek yngling, vårdslöst kastad i det ena hörnet deraf, och midt emot honom syntes en gammal herre, som sträckte sig fram i en lyssnande och. 2ppmärksam ställning för att uppfånga hans ord. Ser du, kära Olof, hur grannt och präk-: igt din bror åker,, sade fader Anders medi! ett godmodigt leende, då damm-molnet efter den bortrullande vagnen slog in istugan. trud delar olika, eller rättare, menniskorna delar orättvist med (Guds gåfvor; men den som är elåten med hvad han fått är den rikaste, det kan du tro mig. Ja, det behöfver ni inte säga som tröst, faler Anders. Han kan aldrig vara så lycklig som jag är i denna stund, svarade Olof gladt, under det han svängde om med Maria på det sranrisade golfvet. På en af de gröna bänkarna, hvilka voro placerade omkring gården, vid det så kallade lottet, under de höga träden, sutto gamla Däåvid och den elegante herr Felix. David stödde rmarna mot knäna, förde tummarne om hvarndra och sänkte hufvudet, begrundande. Fe