Aftonbladet – 14 juli 1849, sida 3

träffade honom vid det bästa lynne. De första ord, med bvilka han helsade mig, voro dessa: se så, min vän, nu skall saken gripas an, stode ock sjelfva fan oss i vägen. Han berättade derefter, huru han med fiera öfverenskommit: att, i händelse Järta vidare ämnade svigta, skulle man, skrifvaren förutan, utföra verket. Emedlertid stod öfverenskommelsen fast, att dagen derpå träffas hos Järta. Jag tog mig friheten ganska bestämdt förklara Sköldebrand, huru jag var öfvermätt på prat, att jag hvarken förstod eller hade kunskaper nog att deltaga i politiska raissonnementer; att jag hört mer än tillräckligt både försäkringar om fast vilja att rädda fosterlandet, äfvensom invändningar, då det kommit derhän att lägga viljan i handling. Vidare: att jag ej ämnade bivista sammankomsten hos Järta, men att Skjöldebrand kunde vara fullt trygg om mitt lofvade biträde för morgondagen. Vi skiljdes åt. Den 8 Februari kom. Jag hade för min betjent föregifvit mig må illa, och att jag ämnade vara hemma hela dagen. Liggande på min soffa, afvaktade jag den timma, då jag, enligt aftal, borde begifva mig af till den bestämda mötesplatsen på Norrtullsgatan. Tanken på hvad som förestod, oroade mig ej mäktigare, än att jag somnade. Mot middagstiden väcktes jag af kapten —f—, som kom direkte från conclaven hos Järta och med helsningar från Skjöldebrand: alt ingenting för tillfället var att göra och att man inväntade gynnsammare tider. Jag besvarade underrättelsen med ett hånskratt och dermed slutade min konspiratörsroll. Nu min öfvertygelse om den snöpliga vändning, saken tog. Efter mitt sätt att se, och på grund af hvad jag förnummit af trovärdigt folk om konferensen hos Järta, har jag all anledning att ge honom den rättvisan att ha varit den egentliga driffjädern till vår sammmangaddning, och medelpunkten, omkring hvilken den rörde sig, men jemväl orsaken, att sammansvärjningen afstannade midt i görningen. Man har sagt, att Järta tappade hufvudet; jag tror det ej, emedan ett sådant hufvud har svårt att förlora sin naturliga prevision. Men en annan fråga blir: månne Järta var skapt att leda sjelfva konspirations-manövern? Hade han varit nöjd med äran att hafva utkastat revolutionsplanen och lemnat utförandat åt Skjöldebrand eller någon annan af de flere onekligt utmärkte officerare, som tillhörde förbundet, så hade Sverige en månad förut, än det blef, varit räddadt, och kanske på ett för nationen lyckligare sätt, åtminstone med mindre kostnad och bråk. Men Järtas hufvudfel var en tärande herrsklystnad. Hvad han sjelf ej trodde sig kunna uträtta, det ville han ej, då det berodde af honom, tillåta någon annan att verkställa. Jag eller ingen tyckles vid många tillfällen vara hans valspråk; och, om det öfvermodiga uti en sådan tro till sig sjelf bär prägeln af gammal romersk stolthet, så var den dock hos honom ej uppburen af fornromersk kraft. Järtas invändningar mot beslutet att genast fängsla konungen voro flera och grundade på följande skäl: man borde, innan man skred till en så riksafgörande handling, för densamma hafva vunnit embetsmännen och hufvudstadens militär, öfvertänkt och redigt uppsatt projektet till en blifvande styrelse, äfvensom hvilka händ.r den fråntagna makten skulle öfveremnas, samt hafva garantierna fastställda för ett sådant emottagande. Förr än detta blifvit med lugn och förstånd uppgjordt, förklarade han sig bestämdt cke vilja blanda sig i komplotten, hvilken han ansåg, utan ett dylikt iakttagande, såsom ett halsbryande äfventyr, för hvilket man ej kunde stå till svars inför nationen, knappast om det lyckades. Det var ej nog, menade han, att blott rifva ner en gammal statsbyggnad; man måste först nosa undersöka hvad man hade för materialier till den nya, som borde uppföras. och att, när man skred till arbetet, det icke saknades säker grund, planritning, byggmästare och tjenlig armstyrka. Dessa argumenter gjorde sig gällande, oaktadt Skjöldebrand bestred lem med modet och vreden hos ett ugnt och såradt ejon. Först slut på upphofvet till villervallan och det onda, sen överläggning och skrifveri, var hans påstående; och han rättfärdigade det icke sämre, än försigtigheten sin betänklighet., — — —