— 6 0 EEE —-— LR död. Om han bara är nöjd med det lilla han har och inte låter nedslå sig af några små stötestenar, som alltid finns här i verlden, och sen gör efter bästa förstånd emot alla, efter samvete och Guds ord, så går det nog väl och bra. När det har varit mörkt för mig som för alla andra, så har jag tänkt, det blir väl ljust igen, och så har jag sjungit en munter visa för att glömma bort ledsamheten. När vår herre tagit ifrån mig någon, som varit mig hjertligt kär, så har jag tänkt, det vore väl både dumt och syndigt att sörja för det att de ha det bättre än de någonsin kunnat få här på jorden och kommit i ro, der jag sjelf en gång skall få frid och glädje, och så har jag blifvit glad igen och tyckt, att jag sett dem nicka åt mig från hvar vrå så vänligt, som de gjorde här i tiden. Ser du på det sättet tycker jag alt det nästan är svårt till att bli riktigt olycklig. Och derför skall en aldrig misströsta och sörja för en tid, som en inte sett än. Något annat har jag inte att säga dig, när du träder ut i verlden, kära barn, tillade han i hurtig ton och slog Olof på axeln. Och mycket grannt och vackert har väl prosten sagt dig om vår ondskefulla verld; men om jag skall säga som jag tänker, så har den för mig aldrig förefallik som en buse, utan som en munter och beskedlig vän. Och nu slut med det der, nu ska vi ta ihop med maten., Middagen var förtärd. Olof och Maria spetade småskrattande uppför en liten stege, som blifvit upprest mot en öppning i förstugutaket, och hängde omsorgsfullt upp sina belgdagskläder på loftet. Catharina hade dukat af bordet, och sedan hon sopat väl upp i spisen, satt nytt löf deri och prydt dess: kant med blommor, kastade hon sig framstupa på golfvet för att under sängen leta rätt på det dyrbara röda skrinet, hvari hon gjorde inventering hvarje söndagseftermiddag. Hon lyftade med ett slags vördnad upp det tunga locket med blå rosor på röd botten, och sänkte sina blickar i skrinets nnandöme. En förterkadeitron, ett bref ifrån isunes man, tresie silfrerskedar, invirade i