Aftonbladet – 14 juli 1849, sida 1

det kan bli för mycket det också. Hon blir ett få med tiden, som jag inte förstår mig på och som följer med hvart de vilja ha henne: det räds jag för. Och tiden gick och utvecklade frukterna af de båda makarnes uppfostringssystem, och, innan man visste ordet af, var Ölof sjulton år och lång som fader Anders sjelf, och så skön, så skön, tyckte Cathariua, att ingen kunde vara det mer än han. i Det var söndag och den fattiga familjen vandrade hem från kyrkan, der Olof för första gången gått till nattvarden. Han gick der så rak och ståtlig i en alldeles ny vadmalsrock, den Catharina både spunnit, väft och färgat, och som föll sig så vid och rymlig i ryggen, att hon kunde sjelf fått rum deri på köpet. En ny sotsvart filthatt af en egen toppig bondfason :skuggade hans rika lockar, och i. sina med gula, väldiga sämskskinshandskar försedda händer höll han en psalmbok, så ny, att den luktade klister lång väg. Hans rörda och fuktiga blickar vittnade om tankar, för djupa och innerliga att kunna -afspegla sig i ord; men då och då föllo dessa varma. och talande blickar på den vackra systern, som, fin och blyg, en bild af ljus och 0sOr, gickvid hans sida på den lilla skogsligen; och då glänste den: varmaste och renaste glädje och ömhet deri. å Nu skymtade det lilla torpet fram emellan sranarna och drog hans blickar till sig, bliccar strålande af hemkärlek och en slags stolt örnöjelse, ty Hur trefligt och fördelaktigt var let :ej förändradt och det var till stor del hans verk. Hur bjert och vackert lyste ej de hvita nutarna och fönsterramarna mot de röda vägarna. Hur väl togo sig ej de stora klåra fönterrutorna ut emot det nya halmtaket med ina regelbundna vågor och utklippningar, och änken der, under der stora björken, den var n surpris: på Catharinas namnsdag; och denna Ila pårterr med sina så omsorgsfullt uppbundna lomsterbuskar, den hade Han och Maria tillkapat, och hvarje ros hviskade tusende glådå ch ljufva barndomsminnen: