Aftonbladet – 14 juli 1849, sida 1

sigte kom honom att nedslå ögonen, och äfven han lutade hufvudet intill den vänliga faderns breda oeh solbrända bröst. Se här, små barn, ska ni få något som är vackert! sade han nu och drog upp ur sin ficka en liten ljusröd häst af trä med en flöjt till svans, och gaf den åt Olof. I den förbluffade lilla Marias hand lade han en lertupp med stjert af brokiga fjedrar. Med förklaradt leende af stum sällhet och beundran kunde de båda syskonen ej nog betraktå denna första leksak; och Catharina beskådade, rednande af belåtenhet och tacksamhet, en storrosig, ofantligt ful kattunssjal, som hvilade på hennes knä. Hennes ögon irrade från gilvarens kära drag till den i hennes ögon förbländande gåfvan, med uttrycket af en sällhet, som icke hade rum för någon önskan. in mera lycklig familj kunde man knappast inna än denna, öfver hvars i verldens tycke ampna fröjder solen nu nedgick. De åsigter och lefnadsreglor, som Anders itvecklat för Catharina, inskärpte han också lagligen hos Olof, som i början satte sig emot tem, men småningom vande sig in deri. De vå en gång milda och kraftiga lärdomar, som ran med sina handlingar tvingade det för allt annt och rättvist öppna barnasinnet att gilla ich vörda, slogo djupa rötter i gossens själ. inders lärde så sin fösterson att finna lyckan vå det sätt han sjelf funnit den; att ej söka len vidt omkring, utan helt nära, inom sig jelf i sitt eget hem. Så lät han honom se rerlden och menniskorna från den sida han jelf såg dem, i dagern af ett gladt och föröjsamt sinnesofördunklade sol, och sina pliger emot dem från religionens :synpunkt. Men ifångt sökte den Hurtige och förståndige fa-) ren alt, som: han sade, sätta ruter i Tilla aria. Den öfverdrifna vekheten tilltog snaare är aftog, och gjorde henne dubbelt kär ör modrens hjerta i simma mån den gjordel enhe främmande för fadrens. ; år Detär nog Praatt flickan är beskedlig öch i Fomp, sade han ofta i bekymrad ton, men!