Aftonbladet – 13 juli 1849, sida 4

FARVAL! Nu lemnär jag snart mitt fosterland, kanske för alltid; jag vet ej på hvilken strand jag hamnar, ehuru jag vet hvilken som är bestämd; och hinner jag mitt mål, vill jag det kungöra. Efter detta hoppas jag, att mitt namn ej måtte missbrukadt varda, som det förut ofta varit; men det rör mig ej, om söndagsredaktören S—g och fru Sjögren på Barnhuset, som jag aldrig sett, vill i privata sottiser och visor klandra den stolta, som föraktar deras låghet. Jag beklagar dem alla, som bära hat till mig; men jag vill i mitt kjerta förlåta dem, som emot mig bryta, och aldrig mer dem ihågkomma, äfven de som göra vissa tillägg, som förefalla en och annan något vågade i mina skrifter; ingen har fått den skadeglädjen att se mig falla, fast jag jemnt haft strider, men med Guds hjelp dem alla öfvervunnit. Det gör mig ingenting, om de vilja beljuga mig, då jag vet inom mig sjelf, att jag är fri; men det gifves ingen fullkomlighet på jorden. Jag hoppas, att äfven i ett annat land föra en ärbar vandel! Den som talar sanning om mig, kan ej säga annat. Ni alla, som sökt att förleda mig till brott, fast ej kunnat det, ni kan tänka vid eder sjelfva: åen dygdiga qvinnan jag ej kunde öfvervinna, skall jag alltid hafva dubbel aktning för, ty hon kar räddat äfven mig! Hon har visat, att man är oftast fri då man är ärbar. Jag lemnar detta land utan saknad, der jag genom min ryktbarhet, fast på ett hedrande sätt, ändå ofta blifvit exponerad, såsom stolt, ett undantag bland unga qvinnor. Gud skall äfven, då hafvets vilda stormar ryta, vara den värnlösas beskyddare, så väl som då verldens vilda stormar rasa, om man åkallar honom. Stockholm i Juli 1849. Sophie Sager.