Aftonbladet – 13 juli 1849, sida 2

KEEVEEvA VENT STEN or ——L—------LAÄ 2? Du är en ganska elak och otäck gosse, skrek det förskräckta barnet, dödsblek och darrande, och vände hufvudet åt alla håll. Felix! Felix ! ropade han, storgråtande; kom, Felix! kom straxt! Hastigt släppte Olof sitt tag och sprang bakom den stora stenen, der han kröp ihop, under det att den eleganta betjenten, som suttit fördjupad i läsningen af en roman, skyndade fram ur skogen och tog den gråtande på sina armar. Kära Felix du; jag är alldeles våt om mina fötter och der bak också. Jag vill aldrig gå hit mer till den stygga Olle, snyftade den bleka grefven, hvars röst dog bort allt mer och mer. Lilla Maria hade i förskräckelsen öfver detta uppträde släppt alla barkbitarne ur kjolen nel på marken och lagt ihop sina små händer. När den lilla herrn väl försvunnit ur sigte, tittade ett mörklockigt hufvud fram emot henne bakom stenen och nickade triumferande. vÄr den pipplan borta än? frågade Olof, i det han framträdde med stolta steg och såg sig omkring, Jag skulle skäms att vara en sådan kruka som den der! Och med ännu någon qvarlefva af vrede lade han sig ned att bygga i vattnet, på ett våldsamt och tumultuariskt sätt. Men det var dumt att du knuffade grefven, sade Maria i låg och ödmjuk ton. Dumt! När jag blir stor, skall jag knuffa ho.som ännu mer, för jag aktar honom inte mer än den här barkstrunten. flan är så liten, invände Maria. I nJa, jag förlåter honom för han är bara sex år, slöt Olof, med en ton, som dock motsade orden. Och vändande sig emot sin syster sade han i häftig och befaliande ton: Du skall inte göra så der! II r skall du försöka att bygga då du vel att du inte kan ? tillade han, li det han nappade ifrån sin lilla lekkamrat de I barkstycken, som hon i all tysthet äflades att Istoppla upp på hvarandra. (Forts. följer.)