Aftonbladet – 13 juli 1849, sida 1

ken af det hvita klädet emot hårets mörka vågor och ögonens nät mot kindernas snö, med handen stödd vid en af sängens pelare, liknade hon en hädangången systers ande, vakande öfver den lyckligas ljusa drömmar, och ej ett fiendtligt ödes budskap, som kom att skoningslöst skingra dem. På de dödsbleka dragen framglänste allt mer ett mildt och sublimt uttryck af deltagande, som förjagade skuggorna derifrån. Nej! det vore obarmhertigt, sade hon slutligen, det vore grymt!, Ater försjönk hon i tankar; men dessa tankar tycktes vara mera sorgliga och svärmande än bittra. Ack! sade hon nu, liksom under inflytelsen af ett välgörande och lugnt beslut, hur lumpen, hur grumlig och mörk syns mig ej nu den tanke, som förde mina steg bit, hur tunga denna tankes frukter på vägen dit upp,, och i hennes blick, öfver hennes ädla och sköna anlete hvilade en öfverjordisk glans. Hon reste sig upp, sträckte handen välsignande öfver den sofvandes -gyldene lockar, och, skyndande sakta ut samma väg bon kommit, smög hon lyssnande öfver salongen tillbaka till det rum, hon lemnade några minuter förut. Men hastigt drog hon sig tillbaka. En röst, som var henne allt för väl bekant nådde hennes öra. Hon lutade sig mot dörrspringan. Det är för sent! mumlade hon i dyster ton. Förlåt! förlåt en bedragen, förtviflad morn, fortfor hon vänd mot det rum, der den unga makan sof lugnt och godt. Hon sänkte hufvudet mot bröstet, öfvervä digad af den tanke, som upprörde hennes själ, och skyndade derefter bort till dörrn. Vid den blick hon kastade ut åt förstugan, öfvertygades hon om omöjligheten att undkomma denna väg, dörrarna voro stängda och len postande betjenten borta. Ett ögonblick tod hon villrådig, men ilade sedan fram till önstret, våk undan gardinen, förde försigtigt ipp fönstret och hoppade öpp På en fåtölj lerinvid. Hon hade just satt foten på fönsterarmen, då dörrn från grefvens rum öppnades, ich skenet från ett Jjus slog henne i ansigtet.