Aftonbladet – 13 juli 1849, sida 1

som liksom ett ögonblick förvirrade henne: sinnen och gjorde henne villrådig om hva; hon befann sig, om hvilket som var det för svunna eller qvarstående — drömmen elle; verkligheten. Så stod hon en lång stund med korslagda armar, stirrande blick, klappande hjerta och betraktade den darrande JlJjusstrålen i vattnets spegel. ÅAck! sade hon i lidelsefull ton. Hvad smärtor det kan rymmas inom de timmar som utgöra en dag. Hvad strider, hvad sällhet, hvad djupa och mörka tankar de hunna utveckla i en söndersliten själ. Du som leker med menniskornas lycka, önskningar och lif, blinda tid, som Jungt rullar fram öfver vårt bjertas planer, öfver de luftslott du ser uppspira och försvinna deri, öfver de blommor du ser knoppas och vissna, öfver de nyväckta hjertan, hvilkas slag helsas af en moders ömma och glada välkommen, öfver de brustna hjertan, som ropa ett sönderslitande farväl, snart skall du icke mer finnas till för min tanke, snart skall jag icke mer finnas till för digp. Hvarför har jag då lefvat? Hvarför har denna själ med sina strålar al Jjus med sina skuggor med sin rastlösa oro, sprungit fram ur din famn, för att så snart försvinna derutur, försvinna, sjunka och hvarthän? Hvarför? för ett par flygtiga års fröjd, för ett par långa dagars bittra qval, för en sjelftagen hämnd och... en död i mörker och glömska. Ingen tår skall falla på min okända graf, ingen saknads suck på milt minne, ingen tanke på mitt namn. I den flygtiga fantasien af ett flygtigt! hjerta är den verld, der min bild har lefvat, len skall dö sedan denna fantasi länge sedan försvunnit och ingen hågkomst skall återgifva len. Hvem är det som varit detta öde detta obevekliga och kalla öde? I hennes blick lästes svaret på denna fråga, i dess lågor resulatet af dessa irrande och dystra reflexioner: Långsamt drog hon upp ur sin barm en lien flaska som hon pröfvande höll emot ljuet. Hon skakade den några gånger, hällde ågra droppar deraf i vattenfatet rörde om