Aftonbladet – 11 juli 1849, sida 3

EN TYSK STATSMANS YTTRANDE OM SLESVIGS FÖRHÅLLANDE TILL TYSKLAND. Det är bekant, att Dahlmann, uppfinnaren af Slesvig-Holsteinnismen, har vid Frankfurterförsamlingen sistl. år sökt befästa de historiska osanningarne, på hvilka hans fantasifoster hvila, genom att undertryeka sitt bättre vetande, äfven i de föredrag, som han höll i församlingen. Isynnerhet har ban bemödat sig att försvaga det naturliga intrycket af den resolution, som år 1823 af tyska förbundsförsamlingen gafs på det s. k. Slesvig-Holsteinska ridderskapets besvär, samt af Preussens den gången oförbehållsamt uttalade erkännande, att Tyskland icke har att göra med Slesvig. I detta ändamål framställde Dahlmann i ett föredrag den 9 Juni förl. år det falska påståendet, att saken år 1823 blifvit ytligt behandlad, och att referenten i målet, nuvarande sachsiske statsministern grefve von Beust, hvilkens samvetsgrannhet och grundlighet Dahlmann sjelf aktat sig att förneka, den gången .kom till ett för ridderskapets andragande gynnande resultat,. Nu är likväl förhållandet, att det ej kunde vara Dahlmann obekant, såsom ridderskapets konsulent, huru starkt grefve Beust uttalat sig om Slesvigs uteslutande beroende af danska kronan, och Dahlmann har derföre gjort sig, såsom man nu finner, sedan Beusts referat blifvit tryckt, skyldig till veterlig osannfärdighet. Man läser nemligen nu i tyska förbundsförsamlingens tryckta förhandlingar ibland bilagorna det utlåtande v. Beust då afgifvit och som man ej tagit i betraktande vid förra årets debatter ang. Slesvig-Holsteinska saken. Det har blifvit aftryckt i NordiscLer Telegraf den 22 Juni, och deraf synes, att 1823, då fråga egentligen var huruvida tyska förbundsdagen kunde inblanda sig i den danska konungens politik, i afseende på Slesvig, grefve v. Beust yltrat: — — — Då det således erkännes att — såsom saken nu visar sig — ingen betänklighet eger rum för den höga förbundsförsamlingen — att förklara sig så till vida kompetent, att den utbeder sig en förklaring af den Kongl. Hertigliga regeringen; så uppstår härvid ännu den frågan, om denna anmodan äfven kan utsträckas till klagandenas andragande i anledning af deras förbindelse med det för tyska förbundet främmande hertigdömet Slesvig. Den Kongl. Hertigliga regeringen lärer af sig sjelf vara benägen att icke förbigå denna punkt, då det afgifver sin förklaring, och för öfrigt, med sin landsfaderliga vishet och omsorg, icke besluta någon åtskillnad, som medför fara för en del af dess undersåters välfärd. Man vill gerna medgifva, att denna förening (grefve Beust åsyftar härmed Slesvigs administrativa förening med Holstein) hittills kan bafva hört med till Holsteins författning; men för det första strider det mot formen att härvid låna örat till de Slesvigske prelaternes och ridderskapets röst, och dernäst kunna sådana förpligtelser. hvilkas uppfyllande förbundet kunde vara berättigadt att vänta af Holsteins hertig, icke sätta