Aftonbladet – 11 juli 1849, sida 1

tade hon sig ned och uppryckte ogräset krin ett frodigt blomsterstånd, hvars breda bla dolde hennes ansigte. Men grefven hade upp fingat en skymt af de stora ögonen och der hvita pannan. Ah! en vacker flicka, charmant vackerb sade han lifligt och stannade framför den ifrig! sysselsatta arbeterskan, hvilken ej tycktes märk: något af hvad som tilldrog sig omkring henne Den unga fruns kinder färgades af mörkt skyar, och häftigt och oöfverlagdt drog hor sin man med sig bort, under det hon stammade några afledande ord utan mening cile sammanhang, cch med en min, som tydligt sade, att hon redan ångrade detta utbrott af svartsjuka. Hon hade ieke ännu lärt sig, alt kasta ens den tunnaste slöja öfver vexlingarne i sin själs verld. Dess små strider, dess oro, dess förhoppningar och farhågor, allt låg klart och ohöljdt, allt låg så åtkomligt för ödets stormar — dessa stormar, som förr eller sednare obevekligt tåga derigenom. Nu lade hon sitt hufvud mot hans axel, nu simmade tårar i hennes ögon, hon ville vända om. Det var en scen af ånger och barnslig sjelfanklagelse, som pelades der. Den bleka fremlingen uppfattade det fullkomligt och log medlidsamt. Ännu en gång vände de båda om; men den de sökte var. försvunnen. En tyngd föll från den unga fruns bjertå och gladt hoppade hon kemåt, än lekande, än öm, än i tårar, än skrattande som ett godt barn åt ingenting, lefvande endast i sin kärleks älskvärda och Jjufva dårskaper. Arbetarne, som varit sysselsatta på olika ställen i parken, gingo nu kem hvar och en Ull silt, ty det gamla uret på slottets facad slog ålta. Dess sista slag klingade i luften, Jå den bleka arbeterskan med skyffeln på axeln vandrade långs den gång, som förde ut will vägen. 1 stället att gå igenom grinden vid slutet deraf, satte hon foten på en stötta der bredvid och ämnade med ett lätt bopp svänga ig öfver den, då en munter röst bakom benne ät henne vända hufvudet.