Aftonbladet – 11 juli 1849, sida 1

sina ögon dröja på en liten spansk hund, som sprang nosande fram och åter ibland buskarna Ilan tycktes vara förelöpare åt någon, ty det hördes sakta röster och ett lätt prasslande i häcken framför det ställe, der hon stod. Hon såg upp, och skymten af en ljusblå klädning kom henne att draga sig tillhaka ett par steg, under det hon betraktade de ankommande med en obeskriflig blick och ett fint leende, fullt af hån och hat. Det var det grefliga paret, som arm i arm långsamt vandrade framåt sandgången. Hennes ögon fästade sig med en sällsam eld på den unge mannen, hvars raka och lediga figur tog sig behagligt ut bredvid den veka, smidiga gestalten vid hans sida, och hvilken nu uteslutande fängslade den bleka främlingens uppmärksamhet. Den lätta och tunna klädningen, af en klar och mild färg, föll så mjukt kring hennes genomskinliga och runda armar och välformade vals. De tillbakakastade lockarnes glimmande suldglans, de uppåtvända ögonens glada och särleksfulla uttryck och de halföppnade läpvarnas klingande skratt: allt andades lycka och rid och ömhet; allt var ungdom och intagande ehag. Och öfver dessa båda gestalter låg (vällsolens magiska dager, mildrad af de darande löfven. Leendet på betrakterskans anletsdrag förvann vid denna gransknings, hvaraf hon tyckes röna det angenäma intryck man känne id anblicken af en vacker målning. En unlerlig dimma sväfvade öfver hennes blickar en ekund, det kalla och bittra uttrycket efterräddes af ett vekt och sorgset. Hon såg efer de båda makarne ock hviskade tankfullt: Stackars barn ! Hennes tankar syntes fått en helt annan iktning, och de drömmar, som svärmat om eri för en stund sedan, hade upplöst sig i tilla svårmod, då de promenerande plötsligt ände om. Deras uppmärksamhet drogs åt jet håll, der bon stannat, af den lilla hunden, om med en hälften rädd och hälften vänlig börd närmade sig henne. Ögonblickligt lu