i Brännkyrka socken motion. derom, att sällskapet, om tillgångarne medgåfve, måtte bestämma ett större pris för författandet af den bäste möjliga afhandling, ur ren kristlig synpunkt framställd, om rätta förhållandet emellan tjenare och husbönder, befallande och lydande; och skulle motionen i vanlig ordning till förvaltningsutskottet remitteras. I afseende på frågan om jordbrukets befrielse från väghållningsskyldigheten förenade sig sällskapets närvarande ledamöter i den åsigten, att jordbruket borde fortfarande bibehålla skyldigheten att ansvara för vägarnes underhåll, men att, till lättnad i detta onus, afgifter åtminstone på de största vägarne borde åläggas de trafikerande och utdelas till dem, som nödgas bekosta deras underhåll. Under diskussionen utdelades priserna sålunda, att vid första plöjningen, uti hvilken 40 plöjare deltogo, första priset tillföll Engström från Djursbolm och det andra M. Sundström hemma vid Enskede. Till det tredje prisets erhållande ansågos Anders Andersson och L. Brunström från Sanda lika förtjente, hvadan sällskapet beslöt att anslå ännu ett pris af en specieriksdaler, så att de fingo hvar sitt. Den andra plöjningen hade icke utfallit helt och hållet till prisdomarnes belåtenhet, hvarföre priset, på deras hemställan nedsattes till tre specieriksdaler och tillföll Engström från Djursholm. DJURGÅRDSTEATERN. I går hade den teaterbesökande publiken åter nöjet att se ett svenskt original gå af stapeln på hr Delands lilla trefliga teater. Flickorna på Södern, dramatiskt skämt i en akt med sång, är ett ganska nätt tillfällighetsstycke, som icke saknar några pikanta ställen. Kunglig sekter Polkander (hr Deland) och underlöjtnant Riddersporre (hr Schwartz), äro tvenne lustiga bröder, som oändligt gerna besöka alla maskerader, och som just i anledning af ett sådant nöje sammanträffa för att anlita hvarandras kassor, hvilka beklagligtvis båda äro tomma. Vår löjtnant gör nu för sin vän en skildring af sin förlägenhet; han har på en maskerad sammanträffat med sitt hjertas herrskarinna och uppgjort med den sköna ett rendez-vous för nästa maskerad, ja han har tull och med uppbjudit henne till den första angläsen. Döm då om hans förlägenhet, när hans plånbok gör bestämd opposition, och alla hans förhoppningar hotas att gå upp i rök, emedan den stackars löjtnantens kontanter nättopp förslå till cigarrer och punsch. Till råga på löjtnantens bekymmer får han från en onkel i Småland en skrifvelse, hvaruti han underrättas att den gode onkeln utsett till hans brud en flicka från Wernamo-trakten, med en hemgift af 50,000 riksdaler. Allt det der är ju en horribel otur, menar löjtnant Riddersporre, men hans vän Polkander är af andra tankar; han haren bestämd förkärlek för alla småländskor, allt sedan han fått läsa mamsell Sagers skrifter, och de der 50,000 riksdalerna har han just icke heller någon synnerlig antipati för; han skulle således råda sin vän att taga sin wernamofänta, derest han ej afskräcktes af några andra betänkligheter; hans fantasi målar sig en föga intagande bild af äkta ståndet, och isynnerhet fasar vår kunglig sekter vid tanken på barnskrik både natt och dag. Allt nog, han föredrager ungkarlslifvet, och dervid blir det. — Men fastän de båda vännerna ej kunna besöka maskeraden fogar dock slumpen så, att löjtnant Riddersporre träffar sitt hjertas herrskarinna. Se här sakens sammanhang. Klädmäklerskan, enkefru Hummer (fru Isberg) har i många herrans år haft sitt magasin för gamla kläder, hattar, skor uti Benickebrinken, utan att, såsom hon sjelf så originelt uttrycker sig, hennes affärer derföre någonsin varit beniga; hen ställer sig i parallel med herrar grossörer och finner sin ställning vida fördelaktigare än deras; hon säljer visserligen icke i gross, med i stället per kentant; hon har visserligen ingen stor kassakista, men så slipper hon också att hålla kassör; med få ord: fru Hummer saknar ingenting amnat än äkta ståndet, och ihen skulle gerna ämnu en gång vilja försöka sin lycka på äktenskapets lotteri, der, såsom i ihvarje annat lotteri, vinsten beror på slumpen,. Den goda frun öppnar sitt klädstånd, men .möter i dörren sångläraren Drillen (hr Södergren), som ger hennes slägtinge Rosa lektioner i musik, men nu beklagar att den sköna -ej haft tid att taga sin lektion, emedan hon ämnade sig på maskeraden. Herr Drillen är en suckande celadon vid .mamsell Rosas (m:ll Deland) fötter, och uppstämmer utanför hennes fönster en rörande serenad; fönstret öppnas, Rosa wisar sig deruti och uppmanar den suckande Älskaren att för tredje gången uttala sin bekännelse, hvarefter skon på alldeles nytt sätt förärar honom en till sina dimensioner respektabel korg. Emedlertid har en lykttändare ankommit och upprest sin stege utanför Rosas fönster, samt tändt lyktan, hvarefter han uppstämmer sin lykttändarsång. Löjtnant Riddersporre visar sig i detta ögonblick och upptäcker i fönstret sitt hjertas gudinna; stegen står ännu .qvar; en djerf id fbemäktigar sig den trånande älskaren; han begagnar det tillfälle slumpen erbjuder, och inom sen handvänning har han med stegens tillbjelp praktiserat sig in genom fönstret. Olyckan vill dock att det är uti fru Fummers klädmagaein löjtnanten inkommit, och då frun sjelf snart upptäcker ett par ben bakom klädhängaren, blir den sista villan vänrne än den första. Frun blir utom sig af förskräckelse; det hjelper ej att den unge vwildhjersan på knä svär kenne kärlek och ber om nåd; hon skyndar ut för att tillkalla polisens bistånd Löjtnanten vill fly, men i detta ögonblick inkommer Rosa, och fru