dade sitt enformiga läte med nattvindens suckar och den lilla bäckens sqvalpande nere i djupet. Ett sakta qvitter af en och annan lärka, som envisades att ännu strida med mörkret och sömnen, besvarades af de susande vingslagen från en nattfågel, som snabbt svängde fram mellan träden. Allt var försänkt i detta naturens stilla drömmeri, då vi ana tysta andeväsens närvaro i luften, som omgifver oss, i de bugande trädens kronor. De andas på vår panna i ångorna från skogens blommor, de hviska i vårt öra med döende sus, de sväfva om i det fuktiga gräset och leka med våra tankar. Den matta dagern från skimret efter en sjunken sol spred något andelikt äfven öfver den ensamma qvinnan, som hvilade vid vägen. Hennes lånta drägt upphöjde snarare än fördunklade. hennes sköna ansigte, der det, blekt och tankfullt med ett dystert allvar, aftecknade sig mot skogens mörka grund: Den öfverspänning, som bittills lifvat och uppehållit henne, vek småningom bort. Natten och tystnaden, det öfvergifna och äfventyrliga i hennes belägenhet, allt föll tungt öfver henne. Hon sänkte hufvudet i händerna och snyftade sakta. Det låg i denna yttring af inre qval, i hennes ställning och utseende så mycken mörk och bitter smärta, en så hopplös och dyster förtviflan, att skogens andar liksom tycktes hålla andedrägten för att deltagande lyssna till den sorgliga saga, som andarna i hennes själ klagande förtäljde. Obekant med de strider, som utkämpades i modrens bröst, sof barnet lugnt och stilla — en leende fridens engel på en bädd af storm och mörker. Ögonblicket derefter var den bleka vandrerskan försvunnen, skogen susade åter friskt, och blott några klara tårar darrade i mossan, der hennes hafvud hvilat.