Aftonbladet – 10 juli 1849, sida 2

RR nn andan, gick fram till soffan och bäddade omkring den sofvande med kappor och sjalar, stängde väl dörren, stoppade nyckeln hos sig och gick bort. Några timmar derefter, då solen var i nedgående, återkom hon, bärande ett stort pakett. Hon vred sakta om nyckeln i låset och skyndade med lätta steg fram till sitt barn. Sedan hon öfvertygat sig att han sof, lossade hon hastigt snörena kring pakettet och upptog derur en pelströja, sådan dalqvinnorna bära, ett stycke rödt vadmal, ullstrumpor af samma färg, ett par grofva skor och en bomullshalsduk. Hon tråklade i hast tillsammans vadmalet till en kjol och efter ännu en pröfvande blick åt den stängda dörren, tog hon skyndsamt af sig den svarta resdrägten, låste in den i en koffert och iklädde sig i stället de medhafda kläderna. Nu lyftade hon sakta upp barnet, svepte in det i en grof sjal och band det fast vid sina axlar. Hon stannade framför spegeln, som hängde emellan fönsterna och betraktade sin i qvällsdunklet sällsamma bild: Det glänsande håret var helt och. hållet gömdt under bomullsklädet, och hennes bleka, smala ansigte framträdde spöklikt derur med de stora mörka ögonen och de allvarligt slutna läpparna. Hon log matt och sällsamt, lade handen på sitt oroliga hjerta, böjde hufvudet liksom ien tyst bön och lemnade smygande och hastigt värdshuset. Med bevingade steg vandrade hon framåt en stund. Sommarnattens skuggor betäckte blott helt lätt alla föremål och gaf en hemlighetsfull karaktär åt den ensliga vågen, den susande granskogen och det mörka vattnet, som sorlade i bäcken nedanför. Den resande stannade satte sig ned på en sten, i skydd af några granbuskar på backsluttningen. Från en liten sädesåker på andra sidan om vägen knarrade åkerskäran, och syrsorna blag