— SMÅSAKER ar N. ) IX. BRÖDERNA. Emellertid reste den bleka damen tillbaka öfver heden, der solens strålar ljungade döfvande och heta ned på de resande. Hon märkte ej hvarken solhettan eller att hennes kusk insomnat och hästarna i följd deraf knappast skredo fram. Än tryckte hon barnet, som äfven somnat, emot sitt hjerta, der den ena djupa sucken undanjagade den andra, än stirrade hon grubblande framför sig i synbar strid med sig sjelf. Än spratt hon till, och de mörka ögonen Jljungade blixtar af en fruktansvärd och djup betydelse. Det var sorg, det var harm, det var en verld af minnen, kärlek och hat, af ett ljust och sällt fordom, ett -mörkt och bittert nu. Det var bilderna från en försvunnen lycka, det var skuggorna af en grusad framtid, fydda förhoppningar, skingrade illusioner, gäckade sällhetsdrömmar. Det var en otämd och kraftfull själs kamp emot ett mörkt och obotligt ödes flod, som rullade sina vilda vågor genom hjertat och afspeglade sig jå den darrande läppen och den mörka pannan. Rastlöst och feberaktigt irrade hehnes lan kar kring ett enda mål; — och nu. tycktes hon funnit det, ty hennes drag ljusnade af ett slags sorglig tillfredsställelse, och hon ropade häftigt På sin sofvande kusk. Denne vaknade upp och ref sig bakom örat med en förtreted ech omorgnad min. Hvad är det för ett ställe som skymtar der igenom skogen? hör det till herrgården, som vi nyss lemnaden, frågade hon, visande med handen på en uthuggning bland -granarna, der ett litet rödmåladt hus syntes. ÅA Se BD. B. J4 154 och 456.