Aftonbladet – 9 juli 1849, sida 2

NJUT Of GEL HIV EVPERIPUL, Uf UCTUCETEIIERIS EELle kejsaren af Ryssland, efter Februarirevolutionen, af mina högre embetsmän i ministeren för utrikes angelägenheternar, hvilket betänkande udraförst blifvit offentliggjordt i det nyligen i Paris utgifna verket ,Politique moyens daclion de la Russie, par P. de B.n, hvaraf blott få exemplar blifvit aftryckta och utdelade till författarens högtuppsatta vännerp. Betänkandet träffas öfversatt i bihanget till M 175 af Augsb. Allgemeine Zeitung för den 24 sistl. Juni. Det torde vara nödigt att uttryckligen uppgifva denna konservativa källa, på det läsaren icke måtte misstänka det fölande för en dikt af det radikala partiet. Vi understryka de märkvärdigaste stroferna i denna annars öfverallt märkvärdiga skrift. Frågan, hvarom de egentligen handlar i den stora europeiska krisen, förblifver evigt obesriplig, om man icke på förhand sjelf medgifver, att det sedan lång tid tillbaka här i Europa blott funnits två verkliga makter: revolutionen och Ryssland. Dessa begge makter stå nu emot hvarandra och måhända äro de redan i morgon i öppen strid. Fördrag och gemensamma handlingar äro mellan dem icke mera möjl:ga, ty den enas lif är den andras död. På utgången af den stora strid, som de begynnt sinsemellan, den största verlden ännu bevittnat, beror mensklighetens hela politiska och religiösa framlid för många århundraden. Ryssland är framförallt ett kristliot rike, och icke blott genom sin rättrogenhet, utan senom ryska folkets försakande och sjelfuppoffrande dygd, som utgör likasom sjelfva grunden till dess moraliska natur. Men revolutionen är framförallt antikristisk. Denna antikristiska anda är revolutionens själ — är dess inre, väsentliga karakter. medan de skilda former, hvarunder hon uppträder, det fältrop, hvarunder hon kämpar, och allt, ända till dess våldsamheter och förbrytelser, icke är hos henne annat än bisaker och tillfälligheter. Men hvad som icke är någon bisak och tillfällighet, det är den antikristiska anda, som besjälar henne med. lif, och hvilken hon, att tillstå sanningen, har att tacka för hela sin fruktansvärda makt. Den som ej begriper det, är ett blindt vittne till alla de stora händelser, hvilka sedan 60 år satt verlden i rörelse. Revolutionen har under alla sina skiften sedan 1789 alltid förblifvit :konseqvent, och sannolikt har hon under intet ögonblick af sin illvaro ägt så full sjelfkännedom och varit så ultigenom antikristisk, som nu, då hon gör den kristna lärans broderlighet till sitt fältröp. Af denna omständighet skulle man nästan tro att hon nått sin kulminationspunkt. Ty, i sjelfva verket: alla dessa naift gudahädande deklamationer, hvilka så tillsägande blifvit samtidens officiella språk ), klinga de icke, som hade den nya franska republiken endast kommit till verlden för att fullborda Evangelium? De ur den stora omhvälfningen framgångna makter tillägga sig verkligen denna kallelse högtidligt, fastän visserligen icke utan en liten förbättring, som det behagat revolutionen att införa deri. I stället för humanitetens och sjelfförsakelsens anda, denna kristendomens grund, sätter den högmodets och anspråkens anda ): i stället för den fria, af sig sjelf handtande barmhertigheten, den äåtvungna liberaliteten (?); och i stället för det broderskap, som predikas och bildas i Guds namn, införer hon en broderlighet, som verlden endast låter påtruga sig, af fruktan för det suveräna folket. När vi undantaga denna olikhet, så lofvar dess rike utan tvifvel att blifva Christi rike. Må man likväl icke låta förföra sig genom det sken af föraktlig bevågenhet, hvarmed de nya makterna behandla den katolska kyrkans tjenare! Dessa berömma sig till och med af revolutionens nåd, i stäliet för att på sin höjd fördraga den med tålamod. Delofsjunga hennes våldsgerningar för att bibehålla henne sig välbevågen, och träda i öppet förbund med det revolutionära lögnsystemet, utan att det åt dem skänker minsta tro. Grunda de sigett sådant uppförande blott på beräkning, så vore denna omständighet redan ett bevis på affällighet; men let utgår från öfvertygelse, och sålunda är less affall från Gud uppenbart. Det oaktadt kan man förutse stundande religionsförföljelser; ty den dagen, då katolska kyrkan nödgas göra motstånd, får man se att detta blott är möjligt genom martyrskap. Sålunda blir revolutionen trogen sig sjelf och konseqvent intill sista beslutet. ,Utbrottet i Februari 1848 har gjort verlden den stora tjensten, att det med ett slag omkastat hela byggnaden afillusionerna öfver tingens sanna beskaffenhet. Äfven de mindre begåfvade måste nu visa att Europas historia under de sista 30 åren icke varit annat än en lång mystifikation. Men hvilket ljus har ej hastigt fallit öfver den yngsta och dock så långt ifrån oss befintliga forntiden! Hvem begriper icke nu hela det löjliga anspråket hos vårt århundrades visdom, hvilken i all sin enfald kunde smickra sig med att hafva tämt revolutionen genom det konstitutionella trolleriet, förlamat dess fruktansvärda kraft genom en laglig form! Hvem tviflar, efter alla dessa föregåenden, att icke från det ögonblick, då det revolutionära elementet inträngt i samhällets blod, alla de der lagliga formerna och spegeljäkterierna förvandlas till döfvande medel, som för några ögonblick insöfva den sjuke, men ej kunna hindra det onda att hafva sin gång! Af detta skäl ville revolutionen, sedan hon i Frankrike hade uppslukat den henne, såsom myndighetens sista qvarlefva, förhatliga restaurationen, icke mera understödja den der andra makten, som år 18380 föddes i hennes eget sköte, och som hon nödtvunget måste erkänna, för alt försona sig med Europa. 1 det ögonblick då denna makt, trött vid den långa träldomen, ville visa sig som herrskorinna, blef (non af revolutionen nedtrampad i stof Må en anmärkning här til lyommer det sig, att iblant Huru mo