Aftonbladet – 7 juli 1849, sida 1

En enkel drägt af svart taft, utan alla prydnader, dolde helt och hållet hennes vext, och en slags grön solhatt med ett flor af samma färg omgaf de bleka kinderna och det rika svarta håret, som i glänsande vågor slöt sig derintill. På hennes knä satt ett barn, en gosse något öfver årsgammal, hvars markerade ansigte och stora ögon tillräckligt liknade hennes för att bevisa deras slägtskap, om äfven den skyddande ömhet, hvarmed hennes arm omslöt honom, ej förrådt att det var hennes son. Kan vi ej snart se slottet? frågade hon oroligt den sömniga skjutsbonden. vÅhjo, svarade denne buttert; men när en hela natten farit fram som en haft fan i hälarna på sig, så kan det väl få gå litet saktare här i sandmörjan., Har ni något att klaga öfvern, svarade den resande i högdragen och vårdslös ton, så tag större betalning, men låt det gå framåt lite raskare.n Fan te vara het på gröten ! mumlade bonden och uppfordrade de sista krafterna hos sina hästar med ett par kraftiga rapp. Vagnen ilade nu in i skogen. Småningom togo löfträden öfverhand öfver de dystra granarna och ordnade sig till en tredubbel all, vid hvars slut de hvita konturerna af en stor byggnad skymtade fram vänkgt och inbjudande genom de gröna löfmassorna. Den unga qvinnan tryckte sin son till sitt bröst, som det oroliga hjärtats slag häftigt höjde och sänkte; och en fuktig glans af stolt glädje skimrade i hennes sköna ögon. Genom den öppnade grinden, bland gräsplaner med doftande blommor och sällsynta träd; framskyndade vagnen till en bred trappa, öfver hvilken ett hvitt soltält, i bvärs skugga frodiga krukväxter vaggade sina brokiga blomklasar, lätt böljade för sommarviaden,