Aftonbladet – 7 juli 1849, sida 1

som stundom öfverföll honom med ett slags längtansfull trånad efter döden. I sjelfva denna trånad låg snarare något ljuft än bittert, och när hans sinne åter reste sig derur, var det mera friskt och klart än någonsin. Ofver det förflutnas skymning göt sig resignationens milda ljus, öfver dess få och bleka fröjder ett lugnt och förnöjsamt sinnes blomsterdoft. Så voro hans minnen, ehuru nästan alla mörka, hans käraste och mest sökta sällskap. Låtom oss följa dessa minnen genom dess skuggor och dess ljuspartier samt på vingarne af de drömmar, som nu sväfva för den stackars Vis-Olles själ — flyga till dessa minnens källa — till föremålet för dessa drömmar. Låtom oss, liksom han, kasta en flsktig blick tillbaka på hans öden och framställa några drag derur — ej som de måla sig för honom — utan som de verkligen varit. Fyrtio år före denna qväll, en mild och vacker sommarmorgon färdades en lätt och enkel resvagn öfver den hed, der Vis-Olle nyss vandrade med sitt skåp, sin skyddling och sin hund. De trötta skjutshästarne, hvilkas löddriga sidor och hängande hufvuden vittnade att de rastlöst drifvits framåt under en stor del af natten, skredo nu långsgmt i den djupa sanden. I vagnen satt ett fruntimmer med hufvudet tillbakalutadt, men med blickarna ifrigt spanande framför sig. I dessa lågande blickar från tvenne stora svarta ögon, i det bleka ansigtets stolta och lifliga drag såg man spår al en skönhet, som själsansträngningar mera än år till någon del förändrat. Nu låg ett hälften gladt, hälften oroligt uttryck deröfver; och leendet på hennes välbildade läppar hade något både af triumf öfver ett hunnef mål och oro öfver att i detta mål ej Gnrna hvad inbillningen och bjertat lofvat.