Aftonbladet – 7 juli 1849, sida 1

eende gossens blomstrande ansigte, der han, i n gyldne dröm, famnade skatter, som jorden udrig skulle skänka horom Kring halmbädden under det tak, som gifvit de båda vandrarne skydd och värme, dansade ljusa englar, med vingar fullt så granna som katten i Vis-Olles saga. Det är i drömnens verld som den armes lycka och skatter förvaras. När natt och dag skifta om, skifta också menniskornas lotter. Då solen sjunker, tager hon med sig den rikes guld och den jattiges trasor, den lyckliges leende och den sorgsnes tårar, och blandar dem om hvarandra, för att sedan åter låta sömnens hand utdela dem i nattens drömmar. Det låg blott guld och ljus öfver den långa bana, hvarpå den slumrande gossen ännu knappt .agit ett enda steg. Det doftade så många vänliga blommor från den långa och krokiga stig, som låg bakom hans följeslagare. Och han log — log frimodigt. ech lugnt, fast lenna stig skuggades af idel motgångar, sorser och nöd. Öfver hjertats sår, öfver själens törnen darrade skimret från den gryende solen bortom hans sista bädd, och vänliga gestalter från försvunna dagar helsade honom gladt ifrån den himmel, som han med ett barns enkla och lugna tro, utan grubbel, frågor och tvifvel, såg glänsa deröfver. Erfarenheten från hans långa och mörka lif hade icke gjort någon förändring inom honom, eller lemnat något qvar af sina skuggor i hans själ: i denna själ, som i intet fall skiljde sig från barnets vid hafis sida, var allt så klart och redigt; ingen räkning oafslutad, intet aggande minnes bittra frukter af menniskohat och svårmod, af afund och fiendtlighet. . De svikna förboppningar, som bans minne återlifvade, födde intet bat emot dem, som orsakat bans sorger, endast ett stilla svärmeri,