Aftonbladet – 7 juli 1849, sida 1

Lilla Josef kämpade med sömnen och hade lutat sitt tunga hufvud emot sin reskamrats, den lilla fula Tusses mjuka pels. Gubben smög sig sakta bort till dem och smekte dem båda. Länsmansfrun, som på det mest tumultuariska och smickrande sätt blifvit emottagen, löste af sig sin stoppade hatt och befriades skyndsamt från den stora yllekappan, under det hon, trots det tjocka kiäde, som tillslöt hennes käftar, öste ur sig en ström af svar och frågor. Föremålet för dessa frågor och svar — en stor träask — öppnades nu, och en rik och varierande samling af dyrbarheter, hörande till toaletten, undergick en hastig mönstring. Löslockar, bronsörhängen, armband, guldspetsar, kedjor, blommor, perlor och band i alla möjliga färger tumlade om under fruns händer och gaf ett begrepp om den blifvande brudens elegans. Hon sjelf — den lyckliga — stod med ett sällhetsskimmer öfver sitt frodiga ansigte, ett mål för allas blickar, då än ett armband, än en rad perlor på försök placerades midt i pannan på henne, eller i den förvillande labyrinten af hennes hoptofvade nacke. Under dessa vigtiga rådslag hade det blifvit sent. Frun ledsagades till sitt sofrum och den stora stugan blef tom. Katten snurrade i spiseln, med tassarna hopdragna under sig. Lilla tusse hvilade utsträckt på golfvet; det bullersamma lif, som nyss uppfyllt rummet, var förbytt i djup tystnad. På litet halm i en vrå hade Vis-Olle och hans skyddling gått till sängs. Olle lyssnade på barnets andedrägt, mumlade några rader af en aftonpsalm öfver dess lilla hufvud och somnade in. Ännu glimmade några glöd på härden och belyste på ett dunkelt och hemlighetsfullt sätt den gamles redliga och kraftfulla drag och-den