af Sveriges mest lästa tidningsblad låta efter hans död, införa hosföljande, af honom sjelf författade och skrifna, replik. Genom att nu anhålla om densammas införande i tit. tidning anser jag mig uppfylla så väl min i lifstiden vördade farbroders önskan, som en kär pligt emot hans minne. Wisby och Fårö d. 8 Juni 4849. N. E. Ehrenström, Major, R. S. 0. Uti en note till Historia öfver kriget emellan Sverige och Ryssland, ären 1808 och 1809, af G. Montgomery, förekommer följande yttrande: På detta sätt hade förmodligen Sprengtporten, Ehrenström, Hagelström, Jägerhorn, Palmfelt, m. fl. blifvit inledde i förräderi; men kunde penningar eller äreställen tysta deras samveten, eller befria dem från hvarje hederlig menniskas förakt, äfven inom sjelfva Ryssland ? På ett annat ställe yttrar författaren, att det varit hans samvetsgranna bemödande, att göra hvar och en, vän eller fiende, full rättvisa, utan allt afseende på person, och utan all menniskofruktan. Denna sin så högtidligt åtagne förbindelse, huru har han nu uppfyldt den emot Ehrenström, som hen beskyller för ingenting mindre än förräderi, och det med lika mycken rättvisa, och på lika goda skäl, som han skulle haft att åberopa, om han velat beskylla honom för ett begånget mord. Vid hvilken tidpunkt af Ehrenströms långa lefnad, skulle han hafva varit förrädare? Undersökom! Icke kunde det vara under 4788—90 års krig, då Sprengtporten (med hvars namn Ehrenströms i noten sammanparas), arbetade på att förvärfva sig en neslig odödlighet; ty då denne general, af hat emot sin konung, bar förrädiska vapen emot sitt fädernesland, befann sig Ehrenström, som kabinettssekreterare, oskiljaktig från samme konungs person, och blef sedermera af honom använd som sekreterare vid fredsunderhandlingarne i Verele. Det lärer blifva svårt att uti dessa vigtiga och trägna tjenstebefattningar, utöfvade under ögonen af en sådan konung som Gustaf den TIII:dje, kunna upptäcka skymten af förräderi. Under minderårighetsregeringen, var Ehrenström visserligen, jemte så många andra så kallade Gustavianer, — genom alla de våldsamma medel, som den då mäktige baron Reuterholm, och den fakticn, hvars representant han var, kunde använda — anklagad och dömd för förräderi emot konungen och riket; men detta förräderi, innefattadt allenasti förtroligt växlade, och sedan stulne — — eller som det då af Reuterholm benämndes: — i IHalien cröfrade bref, — måste hafva varit af en vida mindre farlig beskaffenhet, än andra, bärande samma rubrik, emedan den minderårige konungen, blefyen myndig, bastade att gifva de misshandlade och dömde fullkomlig upprättelse, samt emedan, — hvad som än märkligare är, — samme furste, hvars namn, som regent, tjenat till täckemantel för den skändliga förföljelsen, knappt hade fått, som konung, efter sin brorsons fall, kronan på sitt hufvud, förr än han utnämnde den förnämste af de förföljde, till cn af rikets herrar, samt af egen böjelse, och utan någon gjord ansökning, underskref den 3 Juli 4809, för den andre (kongl. sekreteraren Ehrenström) en fullmakt att vara regeringsråd, i anseende till, som orden lyda, den skicklighet och nit, som han i de, under ett närmare tillträde till högstsalig konung Gustaf III:s, vår högtälskade herr broders, person, uppdragne tjenster, ådagalagt. Vid utbrottet af 4808 års krig, låg Ehrenström dödligt sjuk på sin landtgård i Stockholms skärgård, och det var icke förrän två år efter freden i Fredrikshamn, eller i Oktober 4844, som han, med 6 månaders kongl. permission, öfverreste till Finland, för att besöka der boende nära anförvandter. Då inträffade omständigheter sedermera föranledde honom till den önskan, att qvarstadna i denna sin födelsebygd, ansökte han hos konung Carl den XIII om tillåtelse dertill, och erhöll densamma genom nådig resolution af den 27 Jan. 4812. Och märk väl! Denna resolution utverkades och öfversändes af ge neral Adlercreutz, som ingalunda skulle hafva åtagit sig en sådan kommission för en förrädare. Icke heller skulle hans exc. grefve af Wetterstedt, statssekreteraren Leopold och flere andre redan bortgångne ädle svenskar hafva, till deras död, hedrat Ehrenström med sin vänskap och sitt förtroende, om de ansett honom förtjena den svåra beskyllning, som författaren till denna krigshistoria emot honom framkastar. Det lärer väl icke kunna tydas till förräderi, att Ehrenström, efter sin ankomst till Finland, der han lillbragt de första 24 åren af sin lefnad, uträttat, efter bästa förmåga, det öfverhetliga uppdrag han fått, att uppgöra planer för återuppbyggandet af tvänne afbrända finska städer (Helsingforss och Uleåborg), och att sedan, till åtlydnad af erhållen befallning, i Jorton år, hafva varit ifrigt sysselsatt med verktällighet af den ena och betydligaste af de begge tadfästade planerne; (den för hans födelsestad Helsingforss.) Förmodligen vore det påstående obilligt, att förattaren velat uppsåtligen smäda och skada; men om han ledes af den rättvisa, hvarom han talar, bör van, vid erhållen upplysning om vrångheten af sitt ällda omdöme, bittert förebrå sig, att så littsinnigt iafva djupt sårat hederskänslan hos en 80-årig man, om i öfrigt, lika med författaren, har varit, är och örblifver öfvyertygad om den sanning, att hvarken penningar eller äreställen förmå tysta den andlagande rösten af förrädarenas samveten, eller efria dem från hvar hederlig mans förakt; amt att förräderi emot den stat, som man tilllört, är en dålig borgen för den trohet, hvartill nan förbinder sig emot den stat, i hvars tjenst man nträder. Helsingforss, i September månad, 1842. Om