Aftonbladet – 5 juli 1849, sida 1

Vi äro snart framme nux, svarade den äldre hastigt och uppmuntrande, i det han släppte barnets hand för att peka framför sig åt det håll, der ljusskenet skymtade genom skogen. Det är hos närmndemans i Wårby det lyser och der skall bli bröllop i morgon. Nu få vi qvällsvard som duger, och en brasa som står i högan sky — det är annan don det. Men det är så långt dit — sade den lille, blott till hälften tröstad af de fördelar man förespeglat honom. Åh strunt värdt. Det går som en dans för en duglig karl. Vi ska ta ut stegen — så der ja! — Nå, jag säger — en sådan buse att klifva på! Nu vill det till att jag kan följa med., Barnet skrattade godt och hoppade i snön, och den lilla hunden vände om för att deltaga i den oväntade munterheten. Han stod der så vänlig med viftande svans, och lerburken dinglande på bröstet. Stackars Tusse, sade den reslige vandraren bjertligt, snart får du hvila och värma dig du ock, min gosse, och nu marsch! och åter gick det framåt ett stycke på den lilla gångstigen. Men kölden och tröttheten togo åter ut sin rätt och glädjen försvann, trots alla bemödanden att med tröstegrunder uppehålla den. Han stannade då, lade sig ned på knäisnön och hjelpte med sin ena arm det trötta barnet upp På skåpet, hvarefter han med raska steg vandrade vidare, vägledd af det vänliga ljuset i fjerran. Den kalla vinden isade den lilles lemmar och från stilla klagan öfvergick det snart till tårar. ,Var tyst nu och snäll, så skall jag tala om en rolig saga för dig,, sade han slutligen. Det var en gång en liten herreman, som hade en alldeles fasligt vacker katt att leka med, och en litten fattig gosse satt bredvid och såg på, men tordes inte leka med. Då kom der en grann fru ur skogen. Hon hade guldkjortel och guldkrona., Nej! blå och röd kjortel hade honn, rättade åhöraren i en förtretad ton, som uttryckte hans gäckade förhoppning på något nvtt.