Aftonbladet – 5 juli 1849, sida 1

Gud signe! svarade, vänligt nickande, en stor, tjock gumma, med ett fryntligt och gladt ansigte, bara armar och en servett knuten om hufvudet, som stod framför härden och påtagligen var nämdemansmor i egen hög person. Stig fram fader Svärd, tillade hon inbjudande, i det hon endast med ögonen hänvisade till den nyfejade bänken, ty händerna voro upptagna af att sveda en plockad gås, som osande dinglade fram och åter öfver en brinnande halmtapp. Lilla Josef kan få gå hit fram och värma sig, det är ett kusligt väder i qvällp ,Jag tackar så mycket, svarade den tilltalade, under det han spände af sig det tunga skåpet vid dörrn och ledde fram sin lilla följeslagare till brasan. Dess lågor visade i de båda vandrarne föremål, väl värda en god målares uppmärksamhet. Fader Svärd, eller som han mera allmänt kallades Vis-Olle, hade ett af dessa öppna och allvarliga ansigten med en anda af höghet och kraft i de regelbundna dragen, som tillhörde nordens män i fordna dagar. En fläckig och sliten soldatkappa slöt sig tätt öfver hans välliga bröst, mot hvilket ett tjockt gråsprängdt skägg och ett par gigantiska mustascher nedföllo. Under de buskiga ögonbrynen framblixrade ett par stora och mörka ögon, med en old, som tydde snarare på den första ungdomens liflighet, än ålderdomens töckniga likgi!ighet, och gjorde betraktaren villrådig om han vid bedömmandet af hans ålder skulle tillskrifva tiden eller inneboende osynliga orsaker len makt, som böjt kämpagestalten och lagt snö i de rika lockarna. Om sömnens eller reflexionens lugn lagt sin örstelnande hand på dessa drag, så skulle de aft något strängt och sorgligt, men dessa ögons ifliga och glada strålar belyste dem, och Pånade dem en alldeles motsatt karaktär af förnöjsamt sinneslugn. Det låg en frimodig kraft i letta sinneslugn, liksom i hans leende min, hans rörelser och hans ord. Hans följeslagare var en gosse om sex år. Dess blomstrande ansigtes fina form, dragens