Aftonbladet – 5 juli 1849, sida 1

SMÅSAKER AF N. ) IX. BRÖDERNA. Vintern och nattens skuggor hade nyss lägrat sig öfver ett ödsligt och dystert landskap. En flack och upprörd sjö slog sina grumliga vågor med ovoligt knot emot en lågländt och sumpig strand och plaskade sorgligt bland isbitarna i den bugande vassen. Framför denna sjö sträckte sig en hed, på afstånd begränsad af en tät tallskog, ur hvars djupa skugga några svaga ljusstrimmor antydde tillvaron af menskliga boningar och lifvade den döda och melankoliska naturen af denna trakt. Det enda som föröfrigt gjorde något afbrott på den enformiga heden var, utom en och annan enbuske, genom hvilken nordanvinden susade pipande och isig, trenne varelser, som framskredo på en liten gångstig, knappt märkbart bugtande sig öfver dess nyfallna snötäcke, mot hvars grund de vandrande gestalterna aftecknade sig svarta och spöklika i aftondunklet. Den främsta af dessa varelser var en reslig, manlig figur, hvaraf man dock ej kunde urskilja mera i mörkret, än konturerna af dess böjda gestalt och ett slags skåp, som var fästadt på hans rygg medelst tvenne läderremmar, hvilka korsade hvarandra öfver det breda bröstet. Mellan dessa remmar hade han stuckitZin sin högra hand, som var lam och hvilade död och tung på hans hjerta. Vid den venstra handen ledde han ett barn, hvars späda kropp var inhöljd i en sådan mängd af trasiga kläder, att det hela mera liknade ett bylte lumpor än en lefvande menniska, som af egen kraft flyttade sig framåt. Framför de båda vandrarne sprang en liten raggig hund, vid hvars hals hängde på ett segelgarn en lerburk, öfverbunden med papper. Jag fryser, far. Jag fryser,, knotade barnet Med svag och jemrande röst, under det stegen blefvo allt långsammare.