Aftonbladet – 5 juli 1849, sida 1

Nej bevars,, svarade berättaren denna gång ovanligt bestämdt, ty han hade en stor öfverraskning i beredskap, som han väntade sig mycket af. Nej! men han blef så stor att han var som två stora, stora vingar, som den sossen kunde flyga högt upp i luften med och lansa med molngubbarna.n Ja, men då ville jag heldre ha katten, svaade den lille på skåpet i afgjord ton. Det ska du se det, vingarna voro nog goda tt ha. I alla fall var ju katten död., Till och med om han var död, så var han västn, vidhöll barnet. Gossen tog också katten med sig när han or och den elaka herremannen fick stå der 1an. Åh nej, Jag ville vara herremannen jag.n Ja! se nu äro vi framme i byn,, afbröt vandraren hastigt och hemtade efter andan. Det häftiga skallet af en bandhund hördes nnanför en mycket utsirad grind, der stora sranruskor och qvastar af pappersblommor i Ulla möjliga briljanta färger vittnade om den stundande högtiden. På andra sidan om denna grind syntes ett vögt nytt hus med en slags öfvervåning med nycket låga fönster. Innanför de något höre, som tillhörde nedra våningen, syntes en lad brasa och åtskilliga brådskande gestalter, om vexlade om framför dess lågor. Den högväxte vandraren öppnade varligt srinden för att ej rubba något af grannlåten, ockade helt bekant på den uppretade bandwunden, som genast tystnade vid hans röst, och lyftade ned barnet från dess höga plats. Sedan han sopat af snön på sina fötter med sranriset vid trappan, inträdde han med gosen vid handen och hunden efter sig i en stor och rymlig stuga, der de väldiga flammorna rån en bred spisel belyste med sitt fladdrande och glada sken det renskurade golfvet, borden ch bänkarna, de blanka kopparkärlen, som vetäckte väggarne och den lifligt sysselsatta refolkningen derinom. Guds fred här inne, sade den inträdande ned hög och glädtig röst.