Aftonbladet – 5 juli 1849, sida 1

Ja! det var så rätt, blå och röd kjortel med perlor. Hon frågade vägen till byn, det var säkert till nämdemans i Wårby hon mentev, anmärkte han för att gifva sin berättelse mera intresse. Den fattige gossen visade henne också mycket riktigt vägen och till belöning gaf hon honom en leksak också.n Hvad gaf hon honom då? frågade den lilla innevånaren på skåpet, som frapperades af denna variation i den välkända sagan. Hon gaf honom — hon gaf honom — en liten hvit fjäder.n Bara en fjäder ?, Jal det var inte mycket det, återtog berättaren ångerköpt öfver att icke kunna hitta på något annat; men ser du, den fattige gossen var van att nöja sig med litet, och derföre tackade han snällt och artigt och var belåten med sin fjäder. Herremannen blef tvärtom snart trött på den lilla katten, som skuttade så här högt,, och han illustrerade sin saga med små tunga hopp. Då önskade herreman att katten skulle ha grönt hår — jo! strax blef den lilla katten grön. Sen han lekt med honom en stund ville han promt att svansen skulle vara af silfver — och så blef svansen af silfver; ändå var inte den herremannen nöjd, utan ville att katten skulle ha guldöron. Och då fick han guldöron,, jublade den lille i häftig och intresserad ton. Ja det fick han ock, men den lilla herrn blef inte belåten för det, utan när katten inte kunde bli något mer, så slog han katten så att han dog., Inte dog han precis? Det kan alit hända att det inte var så precis, återtog författaren medgörligt; men emellertid så hade den lille fattige gossen gladeligt och beskedligt lekt med sin lilla fjäder, och den hade växt och växt, så —. Att den blef af guld, ifyllde åhöraren hastigt, Ne -ej.n Nå, så blef han väl blå åtminsone, sade han, nedstämmande sina pretentioner.