Aftonbladet – 4 juli 1849, sida 1

leta rätt på dem igen, muttrade hon i förtretad ton. Men nu vill jag tala om något annat, som jag just föresatt mig att afgöra i dag. Har du tänkt på den der resan, sedan vi talade om den sist ? Hvilken resa? Ack! du är då en sådan fnasker, att man riktigt får leda dig till allting. Du lofvade att fara med mig och barnen till en brunn, och att vi skulle helsa på min bror med detsamma., Helsa på rättarn?n frågade löjtnanten torrt. Alldeles icke rättarn. Nu kallas han inspektor och bor i flygeln. Han är gift med fru Stenströms dotter — hon som höll spisning i Lutherns gränd, en mycket söt och hygglig menniska. Jag har inte haft den äran att räkna henne ibland mina konnäsanser., Nu är du då riktigt på tvärn. Ja, det är detsamma, för jag släpper då intet resan förr än den blir af. Gud, om jag varit så klok, tillade hon liksom för sig sjelf, i det hon Sheglade på löjtnanten, och tagit den der skräddaren, som friade till mig i fjol. Ja, det var skada, svarade löjtnanten, vändande sig om i afsigt att gå sin väg. Här är ju så fasligt belamradt på golfvet, att man ej kan komma framp, fortfor han, under det han letade sig fram till sitt rum. Det är då din egen skull. Hvarföre. ville du att vi skulle taga Ludvig ifrån madam Rönnqvist, när jag flyttade till dig? Intet svar följde, och fortsättande valsen, som hon afbrutit i början al samtalet, slog Lotta åter upp den så ofta bortlagda boken.