Aftonbladet – 4 juli 1849, sida 1

Konrad! utropade han med värma och sträckte handen emot honom. Det var verkligen Konrad, som för första gången under tre långa år besökte sin bror i hans hem, hvilket äfven fordom var hans. Med smärtsam förvåning hade han stannat på tröskeln af detta välkända rum, förr så behagligt ordnadt, så trefligt och inbjudande, der han varit så lycklig och der han lidit så mycket. Denna helgedom, hvari hans käraste minnen förvarades, hur var den ej nu profanerad? Med en plågsam känsla vände han sig bort, under det dessa minnen, hjertats minnen, stormade öfver honom. Sigrids älskliga bild blickade emot honom öfverallt, och ändå fanns här så litet, numera, som påminde om henne. Hon stod så lifligt för honom den stund, då han här, på samma ställe, tog farväl af henne, med ifrig hön att få dela hennes förvisning och vara ett stöd, en vårdande och tröstande bror för den öfvergifna. På denna bön hade hon ju svarat ett vänligt, men bestämdt nej,. I detta nej och de skäl hon gaf dertill låg en fördold tanke, en förhoppning om återkomst, som afväpnade honom bättre än allt annat. Hur hade denna förhoppning blifvit uppfylld? Dagen förut hade Konrad fått en underrättelse, som bekräftade hvad han länge anat. Det var icke mer den nittonåriga Sigrid, blomstrande och skön, som hon fanns i hans inbillning och hågkomst. Det var en af dessa af gäckade förhoppningar bleknad blomma, som redan lutade sig öfver grafvens mörka kant och såg ned deri med längtan.