MILITAR-AFDELNING. IlETT OCH ANNAT OM SVENSKA ARTILLE RIETS ORGANISATION, TJENSTGÖRING OCH LÖNEFÖRHÅLLANDEN ). Jag måste här i korthet framställa min och mån. gas tanka uti den omtvistade frågan, huruvida allt dessa vidlöftiga studier för hvarje artilleriofficer ärc behöfliga, eller ens nyttiga, för vapnets tjenstbarbet, och om chancen att derigenom framkalla er eller annan förmåga till båtnad för vapnets vidar utveckling och framsteg i theoretiskt bänseende kar vara värd de ansträngningar och mödor,som derföre alla de öfrige äro underkastade. Jag skulle tro, at snillena, vetenskapens hjeltar, bryta sig fram i alia fall, blott dem sjelfve tillfälle lemnas till deras anlags utvecklande. Lättheten att nu för tiden af utkommande skrifter alltid kunna ega kännedom on främmande länders uptäckter uti vetenskapens olika grenar, gör det obehöfligt för oss sjelfva, att med så mycket bråk söka täfla om äran att kunna skrytc med nya uppfinningar och vetenskapliga rön i dessa och hithörande ämnen. Genom att fortfarande gifva läraresysslorne uti artillerivetenskaperne vid krigsskolorna åt skicklige artilleri-officerare, vore tillfälle beredt för dessa att fortsätta sina studier och uteslutande egna sig åt det theoretiska, och deruti gå till botten, eller så djupt de behagade. Om staten vidare bekostade ett stipendium emellanåt för sådane bland vapnets officerare, som genom resor i främmande länder ville och ansåges kunna på stället in: hemta resuliaterne af andra staters erfarenhet i dessa ämnen, och derigenom gagna sitt vapen, så vore tillräckligt sörjdt för, att vi icke behöfde bli efter vår tid. Till dylika resor hafva artilleriofficerarne sjelfya hittills, på det mest hedrande öch oegennyttiga sätt, af sin så kallade artillerikassa, tillsläppt nödige medel, så att af detta vapen reguliert hvartannat år en officer gjort en utrikes resa för vapnets skull, på dess ledamöters egen bekostnad. Ett likartadt exempel på nit och sjelfuppoffring för det allmänna gifves väl näppeligen. Läkare, civil-ingeniörer, topografofficerare, fortifikationsofficerare, generalstabsofficerare, som resa för sitt yrkes utbildande, njuta resestipendier af allmänna medel. De mest vanlottade af alla, artilleriofficerarne, flacka som oftast omkring i Europa för sitt vapens skull, men begära och få derföre af staten icke en skilling i ersättning. Också lärer fråga nu vara om att förändra artillerikassan till ett mera tacksamt ändamål, eller till en fond för en pensionsinrättning. För att vidare utveckla mina tankar om artilleriläroverket, hyser jag den grundade öfvertygelsen, att artilleriofficern skulle kunna lära att begagna sitt mångsidiga vapen vid alla möjliga tillfällen, med möjligaste bästa resulsat, ja! äfven att konstruera och sammansätta, besigtiga och profva dessa vapen och dess ammunition med möjligaste noggrannhet, utan all denna grundliga lärdom, som i alla fall snart är glömd, sedan examen är aflagd. Han behöfver visserligen härtill någon mathematik, någon fysik, kemi och ritkonst, samt artilleriläran till samma vidd som nu. Forlifikationens krigskonst och krigshistoria böra äfven studeras af hvarje artilleriofficer. De praktiska öfningarne i topografi, i fältbefästningskonst och brobyggnad, i artilleriets användande, i krutprobering och kruttillverkning, i kanongjutning och besigtning, kunna ej heller på något villkor uteslutas från artilleriofficerns lärokurs. Vore äfven allt, som nu läses, oumbärligt att kunna, så är dock sättet för dess inhemtande alldeles olämpligt. Denna examens-vurm har alltför länge varit på modet. Så som det nu går till, kan det väl ej längre bära sig. Icke nog att elevernes långa gemensamma kurs kostar dem sjelfva och staten betydligt. Regements-anda och disciplin, som dock är det väsentligaste af all krigsbildning, förlorar ohjelpligt af en sådan, de unga kamraternes långa frånvaro från deras rätta befäl och kamrater. Ett förslag ) af en om vapnets undervisningsverk högt förtjent författare yrkade, redan 4830, på inrättande af högre artilleriskolor inom regementerne sjelfve, der alla nödige förberedande studier skulle undangöras, och uti ungefär samma åsigter har en sednare lika kompetent skriftställare ) redan 1842 instämt, utan att deras röster dock lyckats att göra sig hörda eller förstådda. Det tål således att åter upprepa, att ett återflyltande till regementerne af den hufvudsakligaste undervisningen uti de vetenskaper, som af artilleriets officerare fordras, är det enda naturliga och rätta. Vid regementerne skulle examen tagas i alla dessa ämnen, äfven artilleri och befästningslära. Den för alla gemensamma kursen kunde då inskränkas till ett år vid centralläroverket, der, under vintern, föreläsningar skulle hållas i krigskonst, krigshistoria, äfvensom i den högre fortifikationen samt ritningar göras; samt under sommaren de ofvan uppräknade praktiska öfningarne anställas, allt under ledning af de ypperste lärare, som landet i dessa ämnen hade att erbjuda. Deremot borde ingen examen här föreskrifvas, endast repetitioner hållas till utrönande af de största kapaciteterne, hvilka sedermera skulle utses till lärare vid regementerne, der 3 eller 4 informationsofficerare i stället för 2 blefve af nöden, samt till lärare vid det högre läroverket, då afgång inträffade, och derförinnan till en ) Se A. B. 34 146, 148—151. ) Något om artilleriets undervisningsverk af grefve G. Cronbhjelm (Se K. Kr. V. Akad. Tidskrift för 4830.) ) Tankar rörande militärundervisningen af grefve H. Hamilton. Stockholm 49419