Aftonbladet – 3 juli 1849, sida 2

Låt oss lemna dettan, sade hon efter en stunds ystnad, i undergifven ton. Mina illusioner vafva flytt, illusioner, fostrade af en öfverspänd ch ungdomligt frisk fantasi, hvilka jag unlerhållit och vårdat i fullkomlig obekantskap ned verlden. För de långa år af innerlig, oblandad sällhet, som dessa illusioner skänkte mig, skall mitt minne tacka dig, som varit deras representant, och min själs önskningar nedSR öfver dig den lycka, som jag ej kunde silva. Med en ljum och systerlig kyss på sin mans vanna sade hon honom ett tyst farväl och afägsnade sig. Gustaf såg efter henne med rörelse och känle ett ögonblick en oemotståndlig lust att kasta sig för hennes fötter och hindra henne från att lemna honom; men innan han hunnit tänka denna tanke till slut var hon redan försvunnen och ett slags tveksam förlägenhet efterträdde den uppflammande känsla, som dikLerat den. Gustaf var, hvad man vanligen benämner, on god slarf. Hans rymliga hjerta var öppet för alla i gemen och hvar och en i synnerhet. Han kunde uppoffrat sin sista skilling för en ;å kallad vän, d. v. s. hvem som helst; men an var ej mäktig af en enda sansad, djup och lvarlig tanke, af den sort, som, mognad till prideip, alstrar trefnad och lycka i hemlifvet. Han hade aldrig ens gjort sig den frågan, hvad man egentligen menår med karakter, och visste ej huruvida han egde något, hvilket man kunde benämna så. Han visste blott, att han var bjelpsam och lättrörd, och trodde sig derföre vara bättre än mängden — ja till och med alldeles oklanderlig. Utan att göra sig reda för framtiden eller sina egna känslor, utan att kunna eller bry sig om att studera Sigrids väsende, hennes själ oco hjerta, väckte och besvarade han en kärlek, som han aldrig skulle förstå, och vidblef den, med förvånande ihärdighet eggad af det motstånd han rönte af en gammal, snål och elak tant, i hvars skydd den unga flickan uppväxte. Nu när bon var hans hustru, när in