Aftonbladet – 3 juli 1849, sida 2

lemnats i sticket och nu fick uppbära straffet för -hans brott. ,Hvar är Lotta nu igen ? skrek han, för att öfverrösta barnets skrän, till en inrusande flicksnärta, med ett hufvud, hvars obekantskap med kammen gaf det utseende af ett skatbo. Mamsell har gått bortp, svarade hon, i det hon lyftade den bedröfvade lilla på sina armar och försvann. Löjtnanten reste på sig, sträckte sig och gäspade. Med en sömnig blick öfverfor han förödelsen omkring sig och hans panna mulnade, då i detsamma dörren rycktes upp och Socker-Lotta hoppade in. Hon kastade sin kappa på stolen der smöret stod, och hatten på bordet, i det hon 1eende nickade åt den mulne löjtnanten. Det är förskräckligt,, sade denne i missnöjd ton, att jag ingen middag fått ännu och klockan är ... Han kastade sina blickar på pendylen öfver soffan. Hvad nu! bar pendylen stannat nu igen? Ja, Ludvig hade ju pendeln att leka med och tappade ned den bakom din byrån, svarade Lotta trankilt, och hvad middagen angår, så kunde du ju gått på en källare och ätit, då du såg att det drog ut på tiden. Löjtnanten svarade ej. Han förde banden några gånger genom sitt hår och, banande sig en väg bland skräpet på golfvet, gick han fram till fönstret och trummade på rutan. Lotta trallade en vals, tog en bok från hyllan bredvid, och halfliggande i soffan svepte hon sjalen om sig och började läsa med ifver. Så förbannadt förargligt,, utbrast löjtnanten efter en stund. Jag råkade en barndomsvän i går, som bjöd sig till mig med en envishet, som om han varit fan sjelf — och hvem kan taga emot någon här ? Åhp, svarade Lotta utan att se upp, vill han inte nöja sig med som vi ha det, så kan han låta bli. Jag ser inget fel. (Forts. följer.)