Aftonbladet – 3 juli 1849, sida 1

2 MF—— DjDLDLJ OH — AA har kommit öfverens att anse det så. Den som delar denna åsigt har jag intet att säga, och vi kunna antaga, att vårt samtal är slut. Farväl med dig!b Konrad tog sin hatt och styrde, med tilltvingadt lugn, sina steg mot dörren. Då hörde de båda bröderna en djup men dämpad suck, bakom de tunga gardiner, hvilka täckte fönstersmygen. De hade haft en åhörarinna i Sigrid, som återvändt ifrån sin ensliga promenad; hon h de, i stället för besöket hos sin tant, intagit sin vanliga plats vid fönstret, öfverlemnande sig åt de förhoppningar, som Konrads vänliga ord uppväckt i hennes hjerta. När de båda samtalande inträdde, ansåg hon det som ett godt tecken, och ämnade skynda emot dem med ett gladt välkommen; men tonen i de ord hon hörde, väckte hennes förvåning, och snart var hon för djupt intresserad detta samtal, för att afbryta det eller kunna emna sin plats. Allt som hennes mans ord dagade äfven de indangömdaste vinklarne i hans inre, trängde ig öfvertygelsen om, att hennes lycka oåteralleligt försvunnit, med allt mera klarhet till otten af hennes själ. Hon fann, som så många vinnor funnit, och alltid för sent, att hon var edragen på ett helt lifs sällhet, och att det arit hon sjelf, som, utan att veta det, haft örsta rollen i detta bedrägeri. Det var hennes ärlek, som bestod strålarna till den gloria, red hvilken alla älskande omgifva sin kärleks öremål. Det var hennes fantasi, som färglagt ch förgyllt hvad verkligheten nu visade henne i dunkelt och färglöst, och när allt det föll ort, som hjertat och inbillningen lånat hennes jelte, hvad återstod det väl? Endast det oma skalet till hvad hon älskat och beundrat. Ivar fanns väl det, som under dessa korta under flytt? Det var en hopplös tanke för en arma Sigrid, att blott inom sig sjelf återma det; och den tunga suck, som flög från nnes hjerta, tog år af hennes lefnad med sig i sina skumma vingar.