Aftonbladet – 3 juli 1849, sida 1

Ran åsigt af saken och om inte friheten är de! förnämsta af allt här i verlden. Hva sa? Hvac säger du derom ? ) Jag säger ingenting, svarade denne allvarIsamt, i det han reste sig upp och flyttade bor! sin stol, till tecken att han ansåg samtalet vara slut. Hvad är då din tanke om hvad jag anfört till mitt försvar ? frågade den äkta mannen, triumferande. Min tanke om alltsammans är denp, svarade brodern, att jag har närt ett dåraktigt hopp, derför att jag ej kände dig fullkomligt. Nu ser jag klart in i ditt hjerta, eller rättare din karakter, om du har någon sådan, och det finns icke mer än en anmärkning att göra. Det är en anmärkning emot ödets blindhet, som ej gifvit dig Socker-Lotta till maka i stället för Sigrid — och en enda fråga till dig sjelf: Hvarföre har du gift dig? Hvarföre jag gift mig! Kors... hvarföre jag gift mig... en sådan dum fråga... för det... för... nå, hvarför gifta sig då alla andra menniskor ?, Det är temligen svårt att säga. Tusende skäl finnas dertilln, smålog Konrad; men jag trodde åtminstone att hvar och en skulle känna sina.n Det tror jag knappt, sade Gustaf, skrattande; man finner en flicka vacker och äiskvärd, man vill ega henne, och då är det ju naturligt att man gifter sig med henne. Hvem tror du sedan går och grubblar och bråkar om skälen dertill, om sina pligter, m. m. m. m. En förståndig hustru kan väl icke, för fan i våld, lägga sig i sådant, som du nu behagar. raggla om. Jag förebrår ju aldrig henne, jag orskar ju aldrig efter hennes fel, jag. Icke en gång om de vore af samma art som linan, anmärkte Konrad torrt, i det han med ränderna på ryggen vandrade fram och åter. Kära du, det måtte du väl veta, att detär n stor skilnad. Min heder såras ju af sådant ch det:.., Men hennes heder såras icke af ditt uppörande nu. Ja, du har rätt! Jag vet att man —-m— i-——