Aftonbladet – 3 juli 1849, sida 1

Kära du, om du sjelf vore gift, så skulle du säkert tala annorlunda. Hur kan man : längd trifvas hos en hustru, som jag knapp kan röra vid utan fruktan att ofreda hennes paryr, att skrynkla banden på hennes mössa sätta ett veck på hennes krage eller rubba er lock ur sitt esse. Der jag får sitta på mina egna stolar, som om jag vore på en tövisit, och tala ett språk så städadt och vackert, att englarna i himmelen kunna lyssna derpå utan att behöfva rodna. Har väl Sigrid, genom några småaktiga anmärkningar i den vägen, ålagt dig ett sådant tvång ?, frågade Konrad tvärt. ÅA nej, bevars; men hennes blotta åsyn, alit sem omgifver mig här, ålägger mig det. Om jag skulle ha en fläck på min väst eller ett mindre valdt ord på min tunga, så finner jag sjelf kontrasten emot henne och blir generad och tyeker det är tråkigt. Deremot, tillade ban i lifvad ton, om jag kommer till Lotta, ser jag alltid glada ansigten. Man är ej der rädd att såra hvarandra; grannlagenheten är ett ord, okändt i deras själars lexikon. Om ett mindre hyfsadt ord skulle halka med bland de andra, så ger Lotta mig två dylika igen, stället för att rodna eller stöta sig derpå. Det tror jag 08, sade Konrad sakta. Om det generar mig att raka mign, fortfor Gustaf, eller att kamma milt hår, så är jag ika välkommen. Om jag fylide hennes lilla kammare med cigarrök, så att min hatt kunde mma derpå, och jag kunde skära kors deri, å hör jag hennes muntra skratt tvärt igenom lunklet lika klart och förnöjdt. Jag lägger, itan fara att misshaga, mina fötter på sjelfva ordet framför henne, och spottar midt ihentes blomkrukor, om det faller mig inn Ett särdeles nöje, mumlade Konrad förktligt. ; Skulle jag slutligen, fortsatte löjtnanten ! ipprymd, ,vilja dricka litet mer än man vanigen anser vara passande i fruntimmerssäll-4 kap, så har jag i min värdinna en munter ! amrat i stället för en moralpredikant. Säg nig nu, bäste Konrad, om du inte har en an