det hela öfverensstämmer med majoritetens öfvertygelse i orten, enär denna eljest icke hade skäl att välja mannen. Men månne detta är detsamma som att sätta en voteringssedel i hans hand, så att ombudets afsändande i sjelfsa verket utgör en onödighet, efter man lika väl och md samma verkan kunnat inskicka blotta voteringsinstrumentet? Och för det andra — för att komma till innevarande exempel — när reformsällskapernes ombud funnos församlade i Örebro, gåfvo de väl derstädes genom sitt sätt ait gå till väga intyg om att vara komne såsom blott och bart voteringsmachiner, med omröstningssedlar på fickan, hvilka de endast upptoso. egande intet annat att göra än att meddela dem? Underrättelserna från Örebro säga icke si; och de autentiska protokollerna öfver samimankomsterna blifva snart för publiken tillgängliga. Efter hvad man med visshet vet, har vid mötet just förekommit, hvad A. P. påstår icke vara fallet: en ganska allmän, alldeles öppen, omfattande och lärorik diskussion, bade liflig och intressant, har der förevarit innan besluten fattades. Att öfverläggningarne ej blefvo långvariga, kom sig deraf, att persorerne öfverhufvud voro af samma eller närgående tankar; hvilket man kan vara utan att biutt följa ett i fickan liggande votum, eller utgöra en mannekin, ett viljelöst redskap åt kommittenter, såsom A. P. utmålar saken. Att, åter, Örebromännen i allmänhet besuto en så kompakt öfvertygelse, eller så der temligen likstämmiga tankar i de vigtigaste punkterna, hade sin naturliga grund deruti, att kommittenterne sjelfva öfver hela landet haft och hafva en så beskaffad likartad öfvertygelse. Men ehuru det är klart, att dessa kommittenter sände ombud ur sina kretsar, svarande mot deras förtroende och tänkande lika med dem sjelfve i hufvudsaken, inskränkte sig dock de kommitterades uppdrag visst icke till att blott ingifva handlingar och derpå resa sin väg. Det är väl sant, att en och annan äfven haft skrifter med sig från sina orter, intygande de hemmavarandes tänkesätt i representationsfrågan; men härmed följde ej, att ombuden derföre skulle, såsom A. P. påpekar, uppträda som automater. Orebromännens vid mötet hållna anföranden, hvaraf mnågra redan äro publicerade, intyga rena motsatsen. De utgöra sjelfständigt handlande mäns fritt yttrade öfvertygelse; och såsom uttryck af en sådan hafva de ock emottagits och verkat. Att för öfrigt, och allt detta oaktadt, dessa anföranden skulle till grundsatserne öfverensstämma med sjelfva kommittenternes, är ganska begripligt och tydligt af det förut anmärkta; och hindrar på intet sätt ombudens spontaneitet för egen del. Sist tillåta vi oss fråga hvad slags mening ligger i den besynnerliga insinuationen, att Örebromötet ej en gång var ämnadt till vädjobana för sådana talenter (som de uppräknade engelska och franska), äfven om de funnits? Efter vanligt språkbegrepp skulle detta vilja säga, att man med flit undvek att hafva talenter bland sina ombud i Örebro, eller åtminstone icke ämnade hafva sådana; eller ock ati mötet sjelf så inrättades, att talenter der icke kunde få uppträda. Ett så löjligt mirakel hafva vi sannerligen ej hört omtalas. Hvarföre skulle de liberale ej vilja sända talenter? eller icke ämna mötet till en vädjobana för de ypperste de kunde finna? Troligen har auktorn i A.P. med hela detta inpass endast velat presentera sin egen förnämhet, och låta påskina att de majoriteter, som afsände ombud till mötet, voro till sin natur alltför plebejiske att ens förstå så mycket som uppskatta politisk talent, och vilja begagna en sådan; då det deremot allenast är Å. P:s parti, som inom sin krets besitter de stora förmågorna, vet att värdera dem, och likaledes ej glömmer att begagna dem (ehuru partiet olyckiigtvis kom att glömma sända sina talenter denna gång till Örebro). Innan vi lemna Aftonpostens artiklar rörande de fyratiosju i Örebro, och om hvilka A. P. på det hela synes något illa underrättad, skola vi tillika yttra ett par ord i anledning af de inkonseqvenser, som i samma artiklars sednare afdelning förekastas mötet för att bafva uteslutit den lagstadde tjenaren, äfvensom den värfvade soldaten från rösträtt inom representationen. Till principen kan ett sådant uteslutande anses föga giltigt; men mötet har naturligtvis föreslagit denna exception,i den mening, att när man går till ett praktiskt utförande af en gifven grundsats, bör detta stundom och i enskilda fall just ske stegvis, hvilket alldeles icke innebär ett dagtingande med principen, utan tillhör utförssättet al densamma. Härvid utropar A. P. troligen: om så är, att j viljen tillämpa representationsprinciperne pstegvisp, så är det på samma sätt äfven med oss: vi vilja också gå så småningom framåt; och det steg vi nu önska taga innefattas i det hvilande representationsförslagetn. Härvid bedja vi A. P. observera, att man alltför väl kan bifalla en stegvis skeende realisation af denrepresentativa grundsatsen, och således i den omständigheten vara öfverens med A. P. och hvilken annan som helst, utan att man derföre beböfver gilla det slags steg, som A. P. vill hafva för närvarande taget; äfvensom det icke heller är sagdt, att realisationen i hvarje detalj behöfver ske stegvis Ar periodens ställning sådan, att, till allmänt väl, principen kan sättas i verket ufan exception (d. v. s. utan steg), så är detta otvilvelaktigt framför allt att föredraga; men i annat fall bör man tillämpa saken småningom, och i denna sednare händelse taga de bästa steg (nyttja de för samhället bästa öfvergångsformationer), man förmår. Hela qvaestionen emellan Aftonpostens representationsförslag (det hvilande) och Öreb. omötes, är således icke den, om det skall gå stegvis, eller icke stegvis — ty det förra göra begge, och det sednare gör ingendera —; utan, frågan är allenast hvilketdera öfvergångsslag är bättre, def, som A. P. förordar (embetsmannaoch penningeväldets), eller