Aftonbladet – 30 juni 1849, sida 3

Nå, hvad vill du mig nu, kära Konrad? sade löjnant Gustaf, då de stodo nere på gatan. Vi skola gömma det tills vi komma hem. Hvad jag bar att säga dig kan icke gerna afhandlas på öppen gata. Derföre, om det ej generar dig allt för mycket, torde vi kunna följas åt hem på en stund. Jag beklagar rätt mycket att jag varit nödsakad slita dig ifrån ett så angenämt sällskap, för att säga dig något, som du kanske finner mindre angenämt., Gustaf svarade ej, han hvisslade en munter melodi och såg i vädret med en affekterad vårdslöshet. Behagar du nu då upplåta din vishets slussar och göra mig delaktig af den stora och vigliga sak, som haft en så högtidlig inledning), sade han, under det han satte sig ned i soffan och lät sina blickar irra kring taklisten i den liila salongen, der Sigrid qvällen förut väntat honom med så mycken oro och kärlek. Lemna denna ton, Gustaf, sade brodern allvarligt, den är ialla fall icke naturlig. Låt oss tala förtroligt och varmt som fordom, och fast jag i denna stund känner mera ovilja än vänskap för dig, så skall det ej bli jag som med köld stöter dig tillbaka Jag tackar dig så mycket; det är ganska hederligt, ehuru jag verkligen inte kan veta orsaken dertill. Hvad är på färde? Är Sigrid sjuk? eller har någon annan olycka händt?, rågade Gustaf oroligt, och det slyngelaktiga Uttrycket i hans ansigte förändrades hastigt. Anej, frukta intet, afbröt Konrad. Om let finns mera olycka än lycka i ditt hem, så borde du bäst känna orsaken dertill; men som ag ser att du är okunnig derom, så har jag valt lenna stund, då din hustru är på besök hos in tant, för att ostörd tala med dig och gifva lig en redig öfversigt af dig sjelf och dina wusliga förhållanden. , (Forts. följer.)