Aftonbladet – 30 juni 1849, sida 2

Om Sue och Blanche hört denna smickrande recension, hade det säkert gått som fru Lenngren säger om björndansen, att — — vid smädelsen och grinet Björnen modet än behöll; Men vid bifallet af svinet, Hvem kan undra om det föll! Men hvad är väl Blanche ändå emot Kjellman Göransson ?, fortsatte Socker-Lotta. Det är min författare. Herre Gud så bra han skrifver, och den sötungen Rosen — han torde vara ett snille, han! Jag är bra förtjust i Miralba och Rinaldo Rinaldini: men hvad är det emot Den bligande konungen? Den är skrifven af Kjellman-Göranssonn, rättade Solrosen. God morgon, flickor, afbröt nu Gustaf T:s glada och högljudda röst bakom dem. Fvad är det ni resonnerar om så rosenrasande häftigt? Ja så, om romanlitteraturen; det gör ni rätt i, skrattade han, kastande sig i soffan och slående sin arm om Socker-Lottas lif. Då skall jag traktera er med något som duger. Det är liksom enkom författadt åt er, mina ungar. Löjtnanten lade upp sina fötter på soffkarmen, drog upp ett litet häfte ur fickan och började i högtidlig ton: Sagerska målet. Med stora gester och komisk emfas deklamerade han företalet, ofta afbruten af sina åhörarinnors bifallsyttringar och deltagande. För hvarje blad han uppläste stegrades utbrotten af deras sympatier för den olyckliga och förorättade själafränden; och deras beundran kände inga gränser. Det är en dråplig flicka! utropade SockerLotta med entusiasm; och ett sådant hufvud sen! Hon liknar alldeles den der Lydia, som vi läste om. Om jag ej visste att Sofie Sager sjelf skrifvit detta, så skulle jag tro det vara af samma författare. Fan sparade, min