Aftonbladet – 29 juni 1849, sida 1

gilven blick af en känsla, som orätt kalla: kärlek — se der föremålet för deras tanka och drömmar, deras glädje eller missnöje. Verklig smärta och verklig sällhet finnas ej till för dem, annat än i böcker. Det är endast der de glädjas och lida mera djupt. Af all råhet är halfbildningen den värsta, ty den är ohjelplig; och en fruk. af det lif Socker-Lotlta förde, var att ingen bildning verkade på henne, trots alla de verkligt goda böcker hon läst. Du var inte med i går, du, sade den ena af gästerna, en liten brunett, som allmänt kallades Solrosen, med förfärligt liflig blick och af ett lynne, så muntert, att det öfvergick till ett slags beständig yrsel. Hon tömde sitt glas och nickade åt sin värdinna. Nej, Gustaf T. var här och han ville icke att jag skulle gå ifran honom. Visst icke derföre, tillade hon med en säng på hufvudet, att jag bryr mig om att lyda bonom; men fru Nosen och hennes fästman kom också, och då ville jag vara hemma. Hade ni mycket roligt ? Ja, gudomligt, rysligt roligt! utropade den tredje af det lilla sällskapet, en smärt blondin, med tillnamnet Sommarfågeln. Just icke så mycket för panoramans skull, men ack! der var så trefligt ändå. Löjtnant Wilhelm S. och baron Fritz H. och alla gamla vänner och bekanta voro der. Jag skrattade, så att jag trodde jag skulle bli tokig.n Och löjtnant Wilhelm var så uppspelt och pratade och galnades, så att han ramlade utför trappan, och så hittade de på att vi skulle Jocka den der gamla juden, som är så förtjust i mig, in på en bakgård och stänga igen porten om honom. Men du må tro att juden hittade på råd; han kröp under porten, och då — då var det just som roligast.