Aftonbladet – 29 juni 1849, sida 1

med buketter af konstgjorda blommor, hvilk för längesedan sett sina ungdomsdagar försvinna En Napoleon af gips och en hund af samm materia, med ett himmelsblått band kring hal sen och en dervid fastbunden eternell, prydd kakelugnen. En gitarr af ett åldrigt och de fekt utseende hängde på väggen. Från ett hörnskåp framsatte nu den ung: flickan en butelj vin, några glas och en tall rik, fylld med bakelser. Derefter slog hon si; ned i soffan, drog upp fötterna under sig oci fördjupade sig i läsningen al en roman utar permar med ganska illa medfarna och smut siga blad. Det finns knappt någon, som med större entu siasm omfattar romanlitteraturen, helst den som skildrar de mest uppskakande passioner, de dju: paste intriger, de starkaste sinnesrörelser, är just denna sort af qvinnor. Det är något oörklarligt, detta intresse, för hvad de sällar förstå, för hvad de nästan alltid orätt upp fatta och återgifva på sina tankars språk si förvirradt och omvändt, att det sorgligaste bli löjligt och det sublimaste en karikatyr. Kota hade med liftig hyfikenhet trälat ige nom ett blad, då glada röster hördes i trap pan och dörren slogs upp för de skrattande gästerna. Det var tvenne unga flickor af samma stånd och bildning som värdinnan, med samma karakter i klädsel och skick, samma sorglös idtighet, samma obekantskap med allt upp höjdt och fint i själ och känsla. Inom dess: små förvirrade hufvuden hade aldrig än nå son förnuftig reflexion, någon klar och allvar: lig tanke upplyst det dunkel, som rådde de inne. Deras intressen och önskningar voro ständigt hopträngda i och omkring de lumpna småsaker, hvaraf den synliga verlden är full. En vacker klädning, ett grofkornigt smicker eller skämt, en hastigt uppfångad och åter