Aftonbladet – 29 juni 1849, sida 1

Jag menar dessa halfbildade, förvirrade varelser, hvilka ständigt kasta skefva och aflägsna blickar in i en sfer, dit de aldrig hinna, och föra ord på läpparne, som de ej förstå. Jag menar hvad man med ett naturaliseradt ord kallar grisetter. Det var en sådan, som en kulen qväll, då vintern andades kallt öfver Stockholms gator, hoppade öfver den breda rännstenen, som skiljde henne från porten till hennes hem. Med ett sakta gnolande, hvari man återfann några spridda toner af en, på Tivolis baler mycket guterad polka, trädde hon in ien mörk förstuga, uppför en förfallen trappa, öppnade dörrn och stod i sin boning. Med välbehag lät hon sina blickar flyga öf ver alla de särskilda detarne deraf. Den förfelade lys, den förvirrade blandning, som detta rum företedde, karakteriserade fullkomligt blandningen och oredan i hennes eget inre. Det var efter sin egen smak hon ordnat allt, och derföre var hon också ganska belåten dermed. Ilon tände ett ljus och började ett slags ofullständig städning, ty hon hade just den aftonen bjudit några vänner till sig. Framför en liten spegel med spräckt glas ordnade hon nu sitt hår och betraktade sig mycket noga. Det var en ganska täck flicka med frisk hy och liftiga ögon: men man sökte fåfängt i detta ansigte det intagande och uttrycksfulla behag, som inneboende ädlare känslor gifva. En fordom elegant klädning, som skenbarligen var hemtad i ett klädstånd, föll d ankigt och vårdslöst omkring henne. Hon förhöjde den kornblå färgen derpå med ett eldfärgadt band, som hon fästade under den något tillskrynklade kragen, och njöt en stund af den behagliga kontrast, som dessa färger erbjödo. På båda sidor om spegeln syntes några små postlinsvaser af olika färg och form, fyllda