Aftonbladet – 27 juni 1849, sida 3

väg dit, sommaren 1344. Fast stundom åren började göra sinnet tungt, lefde han dock alltid i sin trägna verksamhet, och en större serie af qvinnofigurer — de olika temperamenterne — sysselsatte honom nu som bäst. Den Blygsamma hade han redan i marmor börjat, och var sysselsatt med den Nyckfulla,. Det var Atropos, den nyckfulla, som oblidkeligt då afklippte lifstråden den 13 Mars 1848. Byström var som konstnär och menniska lika högt värderad af alla! som med honom stodo i beröring. Det var en Svensk af gammalt skrot och korn; ärlig och vänsäll, gästfri — så att hans hus i ordets bemärkelse aldrig var gäst-fritt — i väsende trygger och mot alla rättfram; men om det förekom, äfven ägande en gammal diplomats finess. Han var en mästare i att få fram hvad han öriskade — lika lätt i marmor, som i ord. Karakteristiskt blir alltid hans förhållande till Hjeltekonungen, som högt värderade honom. TI det för: efterverlden minnesvärda rummet å Stockholms slott, i Carl Johans gemak, mottogs ofta Byström i den förtroliga tåte-å-tåten framför vinterbrasan, då han vid öppna och otvungna meddelanden tilläts i vissa fall fritt säga sin tanke inför Majestätet. Hans arbetsförmåga var i ordets mening — ovanlig. Hvad man af anteckningar vet, har han utfört, som han sjelf yttrade, öfver hundrade statyer, byster och basreliefer tillsammans. Han arbetade med en säkerhet och djerfhet, som satte åskådaren i häpnad då han som bäst var i tagen med marmorblocket, mejseln fördes på en gång fort och säkert, svårigheter skydde han aldrig. De flitigaste Cararesare erkände sig stå efter för den nordiska ihärdigheten, som bodde hos signor Nicola. Denna bravour som huggare visade tillika en lust för vågstycken, som satte månget block på spel, men alltid kände sin för