Aftonbladet – 27 juni 1849, sida 3

—— LL ne — typen för den adel, som allt förädlar. Den är hbjertat i statskroppen, så väl som i vetandet, och först då, när det råa våldet, sjelfsvåldet, bragt natur — som samhällslagar i upplösninsens chaotiska mörker — först då är detta Palladium, allt stort, skönt oeh ädelt försvunnet. Likväl ,Hvad välden ock må falla, hvad riken än förgå, Det sannas och det skönasde skola dock bestå, Och konstens allmakt evig bli på jorden., Under gruset af Czxsarernes gyldne palats hafva många af de tappre och högvise göther funnit sin graf, — seklers glömska ruar öfver stoftet, tiden har öfverträffat dem i härjningar. Men deras frejdade ättlingar tågade till söderns helgade jord för att med snillets vapen försona hvad förfädrens råa nordmannakraft nedbrutit, — och ur skimrande marmorbrotten hafva, så förklarade, de höge Asa Gudar, Vallhall i Olympisk drägt, framgått för att inom konstens tempel åter taga sitt högsäte i gamla Svea land. Men minnet, som följer främlingen från norden, skall ej längre göra söderns jord främmande för hans hjerta. Ännu länge skall mången, efter första anblicken af Velsklands plomsterfält, uppsöka det fridens läger, der ;dlan sakta prasslar kring den sköna Emilias srift; — och sedan hvilande ut i konstens och naturens helgedom, det evigt undransvärla Rom, — vid Cestii pyramid fira minnets tysta fest, då han der finner de båda namnen Ålexander Laureus och Johan Nicolai Byström! Så hjertat känner, tror och vet, Att ingen död kan andans lif föröda, Ty lifvet bor ibland de stora döda; En stråle utaf Roms odödlighet, För brustna ögat for i dödens timma Se glorian nu omkring hans urna glimma! — —t—