Aftonbladet – 27 juni 1849, sida 1

Idetta mästerverks skärskådande. Juno är här icke mer den stränga Gudarådinnan,, men den hulda i hela sitt väsendes fägring fängslande Qvinnan. Och märk, tyder icke redan denne lille Herkules i sina trotsiga åtbörder uppå, att det sköna hör det starka till? I dessa här ofvan uppräknade statyer måste man äfven beundra konstnärens verksamma laisser aller, ty redan dessa så väl som Carl Johans kolossala Staty och Byst (å Skokloster och Rosersberg), blefvo alla samt och synnerligen både modellerade och äfven i marmor utförde af Byström ensam, utan tillbjelp af s. k. ministri, för den vanliga grofhuggningen eller punkteringen. Mellan 1821 och till 1824 hade han för andra gången besökt fäderneslandet, dock helst trifdes han å sin sköna Villa Maltan, som under tiden, inköpt för 6000 Scudi, blifvit satt i det trefligaste skick. Här lefde och verkade han i en förtrolig konstnärskrets med Mörner och Södermark, hvilka båda här hade sina atelierer, och här började den Svenske Van Dyck först riktigt att måla; Madonnan efter Scarcellino är ett minne från den tiden, hvarunder äfven Laureus, Wetterling, Nicander, v. Röök och Palin tidtals bildade en Svensk koloni på Monte Pincio. Och det lönade mödan att från Via Sistina uppstiga för denna terassgång, och från avenuen blicka ut öfver de sju kullarnes stad. Huru lyckliga voro ej konstnärerne i detta elyseiska Eden! Här se vi dem efter en väl använd dag samlas från hvar sin lilla studio, till den under verandan, inhägnad af vinrankor och murgrön, enkelt anrättade Ppranzo, och der man i Montefiascones och Orvietos kostliga saft, hemtad ur den välförsedda s, k. Luculli grotta, i glädtigt glam njuter af Söderns prakt, och stundom tyst tänker på hemmet i Norden. Nyss har den nedgående solen, dragande sig bakom bergen, sändt sin afskedsstråle åt S:t Peter, å hvars döme korset strålar i der skära molnfria rymden; Ave-Maria-ljuden dö sakta bort i fjerran, och Rom bland sina rvui