Aftonbladet – 27 juni 1849, sida 1

MINNESTECKNING ÖFVER JOHAN NICL. BYSTRÖM. AF WILH. WOHLFAHRT. (Ur Byströms Skulptur-galleri.) Det är en ofta framställd tanke, att sann konstnärlig storhet endast kan framalstras under en glad himmels lifvande strålar, att Nordens snö och töcken blott förmå qväfva och förinta, isförvandla den själens elf, å hvars lätta vågor snillets sefirer leka. Stolt jäfvar dock gamla Thule denna förmodan, — stum tyder Saga på häfdens vittnesbörd. Men Naturen, den städse underbara, låter bästa drufvan mogna öfver knappt stelnade lavaströmmar, medan under snödrifvan, blygsamt men betydelsefullt, uppspirar vårens härold. Redan hade Dana till moderlig omhuldnad, från hjeltesagornas dunkla vrå, det aflägsna Island, mottagit den konstens Heros, som snart skulle återväcka andan al Phidias och Prazigeles svunna storhet. Skulpturen, den förstfödde älsklingen i konstens syskonring, alltifrån renaissancens dagar småningom nedsjunken i den tvungna behagsjuka, hvarmed Bernini och hans efterföljare bortkonstlade dess sanna skönhet och värdighet, såg ett nytt tidehvarf stunda. I Norden med Snillets och Smakens, föddes Sergel. På den klassiska jorden framstod Canova. Af sin samtid oupphunne, verkade de båda för samma mål, — den höga stilens pånyttfödelse. I de Wärmers bygd, der sjörr och sund återspegla skogkransade fjellar, i skaldens besjungna Sköna, herrliga landp, lefde inom den idoga lyckliga familjekretsen den unge JoHAN Nicras Byström. Född i Philipstad den 18 December 1783, hade han redan tidigt fått inhemta det praktiska lifvets prosa, och med bruksbokhålleriet invigdes han af fadren, en välmående bergsman, till Mercurii tempeltjenst. Här i bodkammarens fridlysta lugn började konstens Genius esomoftast glänta på dörren. Då satt alltid Herr Handelsmannen och graverade sigiller och små figurprydnader. Men