Aftonbladet – 26 juni 1849, sida 2

namsell Lovisas bekanta drag i det ansigte, som vändes emot oss. Carl skiftade färg och drog tillsammans ögonprynen. En obehaglig och smärtsam känsla målade sig i hans dystra ansigte,i det han upprörd vände sig bort. Min Gud, hvad tiden förändrar! sade han halfhögt och befallte kusken att köra. När vi om aftonen åter inträdde i hans trefliga boning, der brasan flammade gladt från den stora spisen och gamla Susanna neg så fryntligt bredvid det surrande teköket, kastade sig min vän, med en känsla af välbefinnande och glädje, med i soffan, och sade i en ton af verklig andakt: Gud vare lof!) Jag förstod och delade hans tankar,samt antog som säkert, att delia utrop hade afseende på något mer än tået och brasan, hemmct och gamla Susanna. Det låg helt säkert många minnen deri, och det var med en ton af innerlig tacksamhet han tillade: Intet fattas mig mer än min goda, oförgätliga mor. Han räckte mig handen och jagade med en skakning på hufvudet bort den framsmygande tåren. rv Tror du ännu på lyertats instinkt ? frågade jag leende. ; Ja, sedan man har lugn nog att undersöka den och förmåga att bedöma den, svarade han allvarsamt. ens